Jag grät - därför är jag god.

J A på FB: 

-Jag ska förklara varför jag inte delar en del bilder som florerar på Facebook senaste dagarna, och varför jag omöjligt kan gilla att någon gör det. Jag mår dåligt av att se dem, jag känner faderns smärta, det går mig inte förbi. Jag förstår också att det kan anses provocerande av vissa att skriva detta.

Men precis som beskrivs i artikeln känner jag inför exploaterande av döda eller lemlästade barn på sociala medier. Det blir ett slags moralisk pornografi, som i det närmaste blir narcissistisk.
Jag såg den, jag grät, jag delade, jag skrev om den. Nyckelord "jag". Det finns ingen respekt för barnet eller barnets släktingar när man delar fotot, utan istället blir det ett slagträ i en politisk debatt.'

Det dör barn varje dag i förjävliga förhållanden runt om i världen. Det finns mängder av barn som far illa i Sverige varje dag också. Världen är en på många sätt jävligt otäck plats. Ska vi börja gå runt och fotografera dem också, trycka upp dem i ansiktet på folk? För vilka politiska syften ska det vara OK att sprida bilder på döda barn, och med vems barn ska det vara OK?

Jag har sett ett par varianter också där det läggs till långa texter om hur lyckligt lottad man själv är, och då lagt in ett foto på sitt levande skrattande barn bredvid den döde Aylan Kurdi.
Jag förstår att tanken är god, men återigen blir nyckelordet "jag". Och hade du själv tyckt att det varit OK om bilder på ditt döda barn spreds viralt på nätet, och folk klippte ihop det med sina glada lyckliga små telningar för att de själva ska beskriva hur tur de har att inte deras barn är döda - som ditt?

Att det görs bildreportage säger jag inget om. Att helvetet dokumenteras säger jag inget om. Att fotografer gör sitt jobb och presenterar olika delar av människors verklighet är uppskattat. Vi behöver information.
Men som argument i en debatt tycker jag att det är både osmakligt, egoistiskt och respektlöst att utnyttja bilderna på de döda barnen.

Att andra gör andra publicistiska bedömningar får stå för dem, men så här tänker jag.
"This narcissistic search for outlets for our tenderness has increased a million-fold with the dawn of the internet, when not only can we gawp at more images of destitute, destroyed kids, but we can republish them too, signalling our virtue and emotional sensitivity.
But showing dead kids is, in my mind, emotionally insensitive. It can be cruel and unnecessary. It’s the victory of the visceral over the rational.
And we really need a rational debate about the migrant crisis, rather than people holding up a dead-child snuff photo and saying: ‘I cried, therefore I’m good.’"