Zara Larssons girlpower känns igen.

Haters gonna be hated. 

Vi har sett det förut, bitterfittorna som söker världens uppmärksamhet för sitt förvridna hat, de vill sprätta upp alla vita män och koka dem i sitt eget blod. De lyfts av en sinnessjuk feministvärld och hyllas ju mer de kan spy på varenda oskyldig jäkel med snabel. Alla som försöker påvisa det enögda och diskriminerande i deras cementhårda politiska agenda dödshatas på gammelmedias drevande löpsedlar. 

Men så kommer det en dag, då dessa förvillade kvinnor inser att om man gång på gång hugger svärdet i andra, så kommer det förmodligen att innebära ett svärd tillbaka. 

Då faller den fanatiska masken och blottar en liten, liten ängslig feminin varelse, som har haft sin stund på golvet där vid ICAs godishylla. De har skrikit, åbäkat sig, väckt allas förskräckta uppmärksamhet och slagits för en glasspinne. 

Sen vill dom bara ha pappas tröst - och en offerkofta. 

Zara: ”Jag vill bara gråta ut i någons armar”

 Sångerskan berättar om tuffa perioden

aftonbladet metro