Fördelarna med att bo i ytterskärgårn är så många,

vi fyra på ön, två tvåbenta och två fyrbenta, lever i frid. Och vi slipper mångkultur när den är som sämst - dvs som i Sverige. Det jag saknar i vår något karga miljö finns ändå inom räckhåll, sålunda stod jag  igår på en stilla plats i vårens fagraste Stockholm. Överallt tändes det liv, knoppar brast i lönn och lind, allt spirade, sjöd och grodde på samma gång -  livet blir aldrig vackrare än innesluten i en doft av hägg. 

Sen var det 90-årig födelsefamiljemiddag på finkrogen.  För oss två som älskar nyfångad fisk och viltkött med säsongens fräscha enkla råvaror som tillbehör, blir tillgjort dyrkrögeri lätt ett slags våldtäkt på alla sinnena. Man åbäkar sig, styling-hbtq-servitörerna mallar sig, snobbkockarna gör knut på sig själva, det blir en teatral föreställning istället för en njutning. Och det påminner inte så  lite om dagens politik, man ska svälja allt utan egna reflektioner. 

För vem hade suttit på Skitiga duken och himlat lyckligt med ögonen över en grisskalle som ugnstekts i två dagar och gjorts oätlig, med en massa små smetiga tramstilltugg vars ingredienser var helt och hållet odefinierbara. 

Vi hade en alldeles underbar och glad middag - men det var inte krogens och matens förtjänst.