Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Unga har alltid varit arga, haft ett behov av att frigöra sig och revoltera mot vuxenvärlden. Det har vickats "obscent" med höfterna, det har brylats in med brylcreme, hårlängden har gått från "jättelång" Beatlesfrilla till skinheads till långt unisexhår, det har spelats olika "chockerande" musik på högsta volym, det har dansats allt från "vulgo-jitterbugg" till twist och rave, det har stridits för almar och rätten att ta studenten dyngrak på ett lastbilsflak. Det har varit utmärkande protestkläder, kedjor i öronen, säkerhetsnålar i kinderna, piercing på tungor näsor och andra ställen och tatoos precis överallt.

Idag är det unga nysvenskar, dolda i huvtröjor, som begår upplopp med allvarliga och tragiska konsekvenser för alla i hela samhället. Hatet och våldet har aldrig varit så aggressivt, gränslöst, hänsynslöst, laglöst och ohämmat. Mer kriminellt än revolterande.  

Medan jag funderade på vad unga människor av svenskt ursprung kan vara arga på 2015, så hamnade jag igårkväll på ett TV2-program om sångaren och låtskrivaren Thomas Stenström, och avslutningen på hans sommarkonsert på Pustervik i Göteborg. Den unge vackre mannen uppträdde med intensiv närvaro, han gav allt som man säger, det långa blondslingade håret smetade sig längs den svettiga hakvnakna bringan, skjortan var  uppknäppt och magen så komplett obefintlig som vi alla kommer ihåg från åren innan 30. Framför honom stod horder med unga kvinnor, inte svimmande, klättrande och ylande som förr i tiden, utan stilla gungande med en välmanikyrerad lösnagelsförsedd hand i luften . Deras hår var blankt och nyborstat, ögonen med treveckorsfransförlängningen tindrade, make-upen perfekt och modet exklusivt. Man kunde nästan se curlingpappa vänta utanför, surfande på sin smartphone högt uppe på sätet i sin blänkande Lexus-suv. 

Stenström avslutade konserten med sin fenomenala sommarhit, men innan dess gav han med stort allvar sitt politiska statement om en jävligt viktig sak som han jobbar hårt mot  - nämligen rasism. När han yttrade "det fula R-ordet", så lyfte de unga kvinnorna sina armar igen och det hördes ett överlyckligt - Jaaa över hela publiken.

Och jag blev stum. 

Rasism?? Vad vet dessa överbeskyddade ungdomar om rasism? Att vi har förbjudit ord som negerboll, negerkung och kinapuffar. Detta måste vara höjden av masspsykos och en megaseger för den statliga propagandamaskinen. De har ju helt fucking okritiskt svalt hela Reinfeldtssagan om öppna hjärtan. Håkan Hellström sjunger att man måste dö några gånger innan man kan leva. Dessa unga människor har inte ens börjat dö, och dom tror att dom gör revolt. 

Om man vill bli riktigt himla populär och årets svensk så pallar man sig bara ner till Sergels Torg med en megafon och ropar - ner med rasismen! Folket kommer att bära runt en i gullstol.