Jeppe Wikström fick bli min Sommarpremiär.

Tänkte mig att en skärgårdsälskare inte skulle vara allt för politiskt förutsägbart uttråkande och korrekt gulle-gull-rasifierad. Så jag tog en chans,

Och det började bra, Wikström beskrev vårt älskade ö-liv med inlevelse och passion, och berättade om den oförståelse, som vissa långväga besökare härute i ytterskärgården, blottar med utrop som -Quelle tristesse! och "Allt ser ut som cement!" 

Det fick mig att tänka på en afton i Rom, där jag strosade med mina söner på en av de historiskt vackra gatorna vid Spanska Trappan. Det var rätt stilla, men framför oss gick en högljudd amerikansk familj och sparkade irriterat på små stenar, varvid en av dem plötsligt vrålade upp mot himlen: -"Oh Rome - you are soooooo boring!" Tills det passerade en vrålfräck Lamborghini. Då vaknade den uttråkade familjen till liv och jublade högt på amerikanska!  Rom gick helt enkelt för sakta och lät lite för lite för dem.
Så nog kan det finnas skärgårdsbesökare som bara ser gråa "cementblock", men då har de rest hit utan själ och hjärta. Utan att vilja öppna upp sig och bjuda in det unika sceneriet, och ta med sig en bit av havet, himlen, fågellivet, människorna och historien. Detta var en lång parentes.

Hursomhelst Wikström störtdök dock, då han efter att med lidelse ha talat känslomässigt starkt om foton, som skildrar den skoningslösa atrociteten i krig, valde att spela en melodi med ledtexten: I´m so tired of you, America.

Han kunde bara inte låta bli. Att försöka bli älskad av de extrema vänsterliberalerna i lyssnarskaran.

Som om inte miljoners, miljoners miljoners barn lemlästats i hatets blod sedan 1975.