Ett år gammal, men sorgligt nog lika smärtsamt sann idag som då.

Föräldrar är också människor
Publicerad 2013-07-25 

Även föräldrar är individer med vissa grundläggande mänskliga rättigheter. Som exempelvis rätten att få välja sin partner själv.

Av någon anledning har mina sommarmöten med nya och gamla bekantskaper kantats av åtskilliga föga solskensglittrande berättelser om bonusbarn. Och nej, det har inte handlat om förvirrade och förtvivlade fyraåringar som inte förstår varför det ligger en ny kvinna i pappas säng. Mer om föraktande 14-åringar, och ännu äldre barn, som tagit sig väldigt mycket makt i familjen.
Jag har hört berättelser om tonåringar som aldrig hälsar på eller tittar förälderns nya partner i ögonen – även om allihop bor under samma tak. Det är ett osynliggörande som brukar karaktäriseras som psykisk terror när föräldrar praktiserar det mot barn. När barn praktiserar det mot förälderns nya kärlek tolkas det snarare som ett uttryck för barnets lidande än som en medveten maktdemonstration.

I juni var jag på ett magiskt vackert bröllop. Mitt emot, bredvid och runt omkring mig satt personer med mer eller mindre besvärliga erfarenheter av att träda in i nya familjer. En sa att det blev bättre – efter åtta år. En annan berättade hur paret på grund av alla svårigheter valt att flytta isär igen.
Så klingade det i glasen. Brudgummens 23-åriga dotter ställde sig upp och sa: Jag kommer att börja gråta.
Det gjorde hon. Men det gjorde sannerligen vi andra också.
Med tårarna rinnande nedför kinderna berättade hon hur lycklig hon var över att pappas nya fru kommit in i familjen. Hur glada hon och de andra syskonen var över att få se sin pappa så lycklig.
Jaha, så kan det visst också vara, sa jag och tittade på de tårögda bonusföräldrarna runtomkring mig.
Brudgummens generösa barn var förvisso vuxna. Men är maktbalansen tillräckligt rubbad är det inte säkert att det gör någon skillnad.

Senare samma sommar råkade min nygifta väninna och jag träffa på en annan familj. Pappan är änkling och egentligen alldeles för ung för att vara det. Och då har det ändå gått flera år sedan hans fru dog. Dottern är vuxen. Faktiskt närmare medelåldern är ungdomen. Högutbildad och med egen familj. Men ändå med den bestämda uppfattningen att om hon ska tillbringa en helg på pappans lantställe så får fadern se till att först avhysa den nya kärleken.
Syskon med respektive får däremot vara där. Det är bara pappans partner som måste rensas bort. Varför begär den unga kvinnan det?
Svaret är förstås: för att hon kan. Skulle hon kräva av en bror att han lämnade sin fru hemma skulle han sannolikt svara att du kan gott stanna hemma själv. Skulle hennes pappa kräva av henne att hon kom utan sin man skulle hon troligen inte komma alls.
Vi har fått en omvänd hederskultur där barn, också sedan de blivit vuxna, tar sig rätten att överpröva sina föräldrars val av kärlekspartner. Föräldrarnas villkorslösa kärlek till de egna barnen skulle göra dem trygga men har i stället gjort dem egotrippade, maktfullkomliga och missunnsamma.

Jag tycker att barn vid en skilsmässa definitivt har vissa rättigheter. Jag tycker att de föräldrar som onekligen är ansvariga för familjesplittringen har alla skäl att ta hänsyn till barnets känslor innan man låter en främling flytta in i huset. Och jag tycker att man ska gå varsamt fram. Särskilt om barnen är små. Och särskilt om separationen har varit smärtsam.

Men det jag reagerar mot är ett slags livslångt veto. Och den rätt vuxna och halvvuxna barn tar sig gentemot sina föräldrar, som de aldrig skulle ta mot några andra. Vi känner alla människor som valt att leva med personer som vi själva har svårt att stå ut med. Få av oss skulle drömma om att säga: du är välkommen på middag, men din trista man kan du lämna hemma.

Hittills har jag bara stött ihop med en förälder som inte vikt en tum inför sina barns ultimatum. En pappa som från början sagt: jag bjuder in vilka människor jag vill i mitt hus. Jag vägrar låta er bestämma vilka som ska bort och vilka som ska få stanna.
Det har i skrivande stund dessvärre inte blivit någon happy end på den historien heller. De nästan vuxna barnen stod fast vid sitt ultimatum. Men jag tror ändå att han i slutändan gjort något bra. För sig själv, för sin självrespekt men också för barnens möjligheter att lära sig att respektera andra människor. Även om de råkar vara föräldrar.
Hanne Kjöller