I Iran riskerar kvinnor livet för att få slippa förtryckarslöjan.

Men i Sverige har slöjan blivit en feministiskt(?) viktig del av rätten till sin etnicitet(?). Nåt kvinnor själva strider på barrikaderna för att dölja sig i.  

Som lärarstudenten Ramla Abdullah (expressen): - Åt helvete med alla som spottar på mig. Måste jag stå ut med skit varje dag för att jag har slöja och konstigt namn?----- Därför säger jag nu att jag är stolt som bär på slöjan."

Jag har svårt att få ihop det. 

Kvinnor i världen bär slöjor som döljer dem för att männen valt att tolka Koranen så. I Afghanistan och Iran vakar sedlighetspoliser på kvinnor dygnet runt, för att bestraffa de som inte underkastar sig männens nitiska moral när det gäller andra könets klädsel.  

Jag som varje dag lyckligt känner vind i håret och tar på mig kläder efter årstiden, som inte symboliserar annat än att de är snygga, praktiska, sköna att bära och prisvärda, förstår helt enkelt inte. 

Jag tycker att Ramla har all rätt att vara stolt över sig själv, men varför denna prononcerade markör? Varför är den förtryckande slöjan så värdefull för henne, att hon är beredd att ta den fajten varje dag? Vad står den för, för henne? 

I vår jämlikhet kan slöjan absolut upplevas som utmanande -  jag blir provocerad -  vi bär på en så stark tro och förhoppning, att alla människor ska vara fria nog att besluta själva om sig och sina liv. Och sin klädsel.

Och om det inte finns nåt tvång från någon annan som hotar mig, så skulle det första jag gjorde när jag flyttade till friheten, vara att bränna slöjan - och släppa fram hela mig - min egen kropp och mitt eget hår. 

Så hur tänker de slöjbärande kvinnorna i Sverige?

aftonbladet