Jag gick och gömde mig med hundarna.

Imorse vaknade jag i sängen på ön, det blåste friska nästanpå skånska vindar, men solen lyste lika intensivt som månen igårnatt. Björn sträckte sig mot radion och åttanyheterna purrade liv i oss. Experterna varnade livligt för att varmluftstorkar på offentliga toaletter mer än fördubblar bakteriemängden på händerna och sprider mikroorganismer på upp till två meters avstånd. Nasty shit! Så gå inte på offentliga toaletter, och om du absolut måste, så andas inte.

Hursomhelst, jag har verkligen ingen bacillskräck, men tankarna yrde iväg och jag såg Stockholm framför mig som ett stort hav av influensa- och magsjukelände. Och vi öbor är ovana vid människor - och baciller. Så jag drog täcker över näsan, och kände att det är nog bäst att stanna kvar på ön.  

Zäta och Zudden vill såklart aldrig åka till stan, långt borta från total frihet och de superhemliga projekt, som de jobbar med under alla de timmar som vi inte ser dem. När vi packat väskorna och startat båtmotorn, försöker Zäta alltid göra sig osynlig och smyger raskt bakom ryggen på oss in under sängen. Zudden inser att det är omöjligt att backa - vem ska ge dom mat - så han följer med nästan fram till båten. Där sitter han på en klippa, och väger 1000 kg, med öronen bakåtlagda. Det går inte att rubba honom. Vi måste hämta Zäta, som ligger kvar inlåst i huset, och fösa båda två ombord.

 Idag låg jag också under sängen med öronen bakåt. Fast vad hjälpte det.