På Kölns Hauptbahnhof kl 22,

satt jag på en bänk vid spår sju och väntade på nattåget till Dronningens by.
Det fanns en del människor i rörelse, men på bänken bredvid reste sig snabbt ett tyskt äldre par och rantade indignerat bort därifrån under upprört frustande.

Kvar satt en rätt packad liten lätt mörkhyad man i fyrtiofemårs åldern, han hade snygg skjorta och var välklädd i kavaj och byxor, men vrålade på sluddrande engelska: - You bloody fucking nazis, medan han dreglade på sitt kavajslag. Han satt ensam kvar och muttrade ilsket för sig själv en stund, reste sig sedan, och tog några vingliga stapplande steg mot - ja, gissa tre gånger?
Nånting sa mig att om jag reste sig när han närmade sig mig så skulle mannen inte alls bli glad på mig. Så jag beslöt mig för att bli vid min läst och faca factsen.
-Do you speak english, spottade han fram. Jag kunde ha fegat och låtsats inte förstå, men jag tillstod. Och på den spritångande följdfrågan om var jag kom ifrån kunde jag se ett alldeles tydligt hopp i hans ögon när jag svarade Stockholm.

Mannen övergick nu till grammatisk perfekt svenska men med en lätt invandrarbrytning, och jag insåg att jag behövde inte vara rädd för nånting annat än att få min skjorta nerspottad. Mannen var blott och bart ute efter en mänsklig papperskorg, nä,egentligen en rätt stor sopstation faktiskt, och eftersom jag har en väl användbar utbildning i defusingsamtal, så hade han ju verkligen hittat rätt.
Den något osammanmhängande historien gick ut på att mannen som till yrket var civilingenjör, jobbade i känkraftsverksbranschen, född i Sandviken med svensk mamma och asiatisk pappa, gift med Carola och pappa till sex barn med svenska namn (han visade bevis och intyg på allt han sa) hade varit på en längre affärsresa i USA. När alla hundratals resenärer skulle gå igenom tullen i Köln, valde tullen ut den ende som inte var blond och ljushyllt, sög in honom och slet upp alla hans fint inpackade presenter till familjen, och konstaterade sedan upprört att det fanns fyra askar cigaretter för mycket, eftersom en limpa var vad man tilläts föra in EU.
Min landsman undrade då om han bara kunde få kasta de fyra paketen som var för mycket, men se de´gick inte för sig.
Här hade ju ett allvarligt brott begåtts och de båda Fritzarna måste skipa rättvisa. Så böter för försöket till smuggling skulle nu erläggas på direkten, inalles 5400 riksdaler blev det.
Under berättelsen fanns hela tiden en sån känsla av skitig förnedring och avgrundsförtvivlan, den kom ända inifrån hans djupt berörda själ. Hans ögon vittnade om en upplevelse som ristade djupa spår i honom för all framtid.
Mannen fick inte betala med dollar, och han ville inte betala med sitt svenska bankkort för att utomlands debiteras man dubbel avgift, så de båda tullarna skulle följa honom till valutakontoret där han kunde växla sina dollars - med handbojor!
När han efteråt kom till stationen gick han in på en bar och söp sig helslirig, ringde hem till sin Carola och grät ut sin förtvivlan.- " - jag är ju svensk."
Jag lyssnade om och om igen och sa emellanåt vänligt precis vad jag kände, dvs att det var en fruktansvärt grym upplevelse och att måtte det aldrig hända honom, eller nån annan heller, igen.
Han skakade sorgset på huvudet och malde om och om igen, -jag är ju svensk, firar julafton och midsommar och arbetar hårt, SVENSK - ingen fucking pakistanier eller afghan.
Då gick jag ombord i min sovvagn.