Efter 20 timmar på 4 tåg

sitter jag nu i Viktors i min Viktors gästrum, gatan utanför är magnifique, så mycket Bryssel det kan bli. Gamla vackra bygnader och tjusiga grönområden med antika statyer, små genuina och pitoreska krogar och barer och helt livsfarligt läckra affärer.
Resan började i fullkomlig panik när V ringde och bara ville checka av att allt var OK i onsdagskväll vid 21. -"Jodå, imorgonbitti åker jag till Malmö, lunchar med mormor, sover en natt på hotell och tar morrontåget till Köpenhamn......" Men, undrade V, jag trodde att det var i morgon du skulle komma......,
Visst var det det! Brakmiss av mig, tagit fel på en dag när jag bokade svenska delen av resan! Vad göra? V vid datorn Bryssel, Björn vid datorn hemma och jag själv i låååååång väntekö till SJ. Men vi lyckades klura ut att om jag la på en rem så skulle jag hinna med nattåget till Malmö och ansluta resan där. Hotellet i Malmö fick klara sig utan mig och mormors lunch får vi ta en annan gång.
20 timmar genom Europa, på spåret. SJ-Konduktören på nattåget var bäst alla kategorier. Han väckte mig i Malmö, bar min väska, följde mig till en automat, tryckte ut min biljett till Öresundstågets resa till Köpenhamn, följde mig ända fram till spåret och lyfte upp min väska - de ni!!! SJ, SJ gamle vän, tack.
Det var en vacker resa och full av överraskningar, plötsligt säger högtalaren att alla måste kliva av tåget av säkerhetsskäl, eftersom vi nu var på färjan mellan Rödby och Puttgarten. Va? Oväntat och kul, satte mig på soldäck och njöt av skådespelet "skånska pangisar på spritresa". Här snackades det business, "tillbud" och "fem - betala för tre" och "du springer till ölen och vinet, jag tar spriten"
Under resans gång förändrades resenärernas karaktär från lustiga danskar med randiga strumpbyxor och inte mycket gemyt, till tyska medelålders som i en liten bastuhet glasbur för sex personer, talade MYCKET HÖGT med sina nyfunna medpassgerare om saker de upplevt på olika resor. I Hamburg kunde jag inte motstå en helt nybakad pretzel med saltat smör och massor med nyklippt gräslök, wow vilken läcker matupplevelse.
Sen i Köln, då inträdde "the elegant people" på den mycket rena och välskötta stationen. Och när jag sista sträckan kunde sjunka ner i en läckert vinröd jättefåtälj och bli bjuden på drinks och nåt delikat att äta från en flygplansvagn, ja då kändes det i hela möra kroppen att nu, nu befann jag mig på väg till Europas fashionabla mittpunkt.
En fråga: de som en gång byggde järnvägstationer, hade de alla en enorm faiblesse för jättehäga och många, många trappor. Eller jävlades de bara med oss, för all framtid?