En goddagspilt, lebeman, vivör, vällusting.

Jag sprang på en bildbyline på en av DNs väletablerade krönikörer.
Jag är aldrig annars inne på DN, därav min muntra nyfikenhet på journalisten och hans buspojksaktiga framtoning.

Han tittar blygsamt på oss under lugg och ler lite skälmskt, men blicken är inte nådig - vi läsare ska inte låta oss luras, han vet vad och vart Wolodarski vill. Elvisfrillan är perfekt stylad, varje strå är välkammat. Och även om armarna syns tämligen slappt korsade över bröstet, så signalerar gesten ändå att här kommer ingen jävel över bron. 

Jag gissar att han är kung på redaktionen, och att det finns ett hov av medarbetare runt honom vid fikastunderna, som alla slåss om att gilla exakt lika = det enda tillåtna. Jag tänker mig att de highfivar varandra och garvar rått när de kunnat sprida lögner som fakta, för att öka på folksplittringen och stigmatiseringen av tillåtna hatobjekt som Trump och alla inom SD och deras väljare. 

Deras värld är så behagligt manipulerbar, de är enormt nöjda med sig själva, och tycker att oliktänkande är djupt obehagliga. Därför sover de så gott, den bästa kudden är att alltid ha rätt. Och att bara möta andra som har lika rätt.