Snäll, svensk och tacksam.

Smittan har återigen tagit sig in på äldreboendena i Uppsala, som står för sex av tio dödsfall de senaste veckorna.
Äldreboendet Bernadotte hade 15 döda i våras, men Vera Blom, 85, känner sig trygg.
– "Nej, man kan inte vara rädd. Det är så duktiga här."

Hon har hört att smittspridningen ökar i Uppsala och just nu är högst i landet.
– Det är förskräckligt! Folk är så dumma. De lyder inte Anders Tegnell, säger hon.

I mars tog sig coronaviruset in på Bernadotte, ett vård- och omsorgsboende i stadsdelen Valsätra med 80 platser. I maj kom en ny våg, värre än den första. Vera satt avskild på sitt rum och träffade bara personalen som kom in med mat.
– "Jag led inte så mycket av det. Jag har ju min radio, den lyssnar jag mycket på. Och jag har en vacker utsikt", säger hon och tittar ut mot trädgården.

Damen som vrider på sina tiokronor på bilden är inte Vera Blom i artikeln, men jag låter damen på bilden representera den utdöende arten av svenska äldre. De som aldrig tillät sig "vara till besvär", de som aldrig skulle fuska, ljuga, bedra, skada någon, stjäla eller gnälla. Bara bita ihop, lyda, spotta i nävarn, klara sig själv och blanda bark i brödet. 

Och dessutom kräla runt i evig tacksamhet - för i princip ingenting.

Denna utrotningshotade art platsar inte i livet längre.
I dag ska man inte sträva efter att klara sig själv, man ska lura till sig så mycket från allmänna medel som man bara kan, och den svenska staten anses ansvarig för allt. Man ska framför allt aldrig vara nöjd, glad och positiv. 

Det nya Sverige premierar de som känner sig kränkta. Och det gör alla de nya av tusen olika skäl varje dag, de tar för sig av allt, men är ändå aldrig nöjda.
Och allt är alltid någon annans fel.

Så ni som fortfarande har en nära anhörig som Vera Blom, vårda dem väl, de kommer aldrig att komma tillbaka. Deras sort är lätt att förhånas och förtryckas av människor som saknar empati.