Det klokaste någon sagt om den dominanta, despotiska och förödande snällismen.

Johan Grant, SvD, debatt, utdrag.

- Mångfald är mycket mer än ytan av hudfärg, kön, sexuell läggning och funktionsnedsättningar. Om Sveriges Radio och public service tillåts förvandlas till en krigszon för olika grupper blir vi alla förlorare, skriver psykologen Johan Grant.

Uppropet ”Vems SR?” där 39 medarbetare anklagar Sveriges Radio för rasism, diskriminering och brist på representation, sätter ljuset på en utmaning som inte bara Sveriges Radio utan hela samhället allt oftare ställs inför: ivern att skapa ett mer inkluderande och jämställt arbetsliv och samhälle krockar med verkligheten. När människor anklagas för att kränka, förminska och osynliggöra sårbara grupper, backar de och utvecklar strategier som mer syftar till att undkomma anklagelser än att åstadkomma något gott. Priset är högt och hotar den unika svenska tillitskulturen: ängslan förpackad i en snällistisk kultur, där det blir viktigare att framstå som god än att faktiskt vara det!

Den snällistiska kulturen bygger på ängslan, konfliktundvikande och artig ”respekt” där vi, i stället för att acceptera spänningar som en naturlig del av livet, undviker konflikter. Uttrycket ”jag respekterar din upplevelse” är dess signum och främsta kännetecken. Uttrycket finns i många varianter och markerar goda värden som acceptans, tolerans, involvering och inkludering. Ibland är det förstås genuint, men lika ofta handlar det om ett sätt att dölja att man egentligen inte alls respekterar, eller ens förstår, kollegors beskrivning av verkligheten. 

I en snällistisk kultur döljer människor sina verkliga, ofta ”negativa” tankar och känslor eftersom de är mindre socialt acceptabla än ”positiva”. Ifrågasättande och kritik tenderar att kodas negativt vilket hämmar det utforskande samtalet. Tolkningen av verkligheten blir viktigare än den verkliga verkligheten. Om något upplevs kränkande, är det kränkande. Att ställa frågor om detta är också, och i sig självt, en kränkning.

I en artikel i DN (25/9) berättade Janne Josefsson om hur denna kultur kan ta sig uttryck på Sveriges Radio. En ung, svart kvinna anklagar Janne för att ”uttrycka sig kränkande” när han citerat en person som använt n-ordet. Trots att anklagelsen var absurd gjorde den honom nervös. ”Din känsla kan ingen ta ifrån dig…” fick han fram. Här stannar nog de flesta och medger (åtminstone delvis) något de egentligen inte känner sig skyldiga till. Men, eftersom Janne Josefsson har en stark position och sannolikt är lite tuffare än de flesta av oss vanliga dödliga försvarar han sig trots allt: ”… men jag måste kunna citera. Annars har vi väsensskild uppfattning om journalistik”. 

Om historien slutat här hade den inte varit något annat än ännu en banal historia om två personer som inte riktigt förstår varandra på jobbet. Dock, några dagar senare blir Janne uppkallad till radiochefen som sannolikt fångats i snällismens snärjande garn. Hen känner sig antagligen tvungen att sträcka upp Janne trots att hen egentligen inte tycker att han gjort fel. Samtalet är obekvämt för båda och Janne lommar ut. Vad public service-chefen tänkte kan vi bara gissa.

I mitt arbete som rådgivare ser jag den här typen av förödmjukande charad allt oftare. Chefer, särskilt i offentlig och ideell sektor, tyngda av jämställdhetspolicyer känner sig fångade i ett spel, där de tvingas låtsas ta anklagelser, hur absurda de än är, ”på stort allvar”. Inte sällan riktas anklagelser om ”allvarliga incidenter” mot trotjänare och kulturbärare i organisationen. Alla inblandade blir fångna i ett spel som skapar stora klumpar i magen på alla inblandade. Tilliten urholkas och (den paradoxala) otryggheten och paranoian sprider sig som en löpeld. Auktoritetens omdöme och förmåga att skilja på rätt och fel, sant och osant har ju satts ur spel!

Hur vi reglerar status är en viktig del av kulturen på våra arbetsplatser. I offerkulturer fördelas social status enligt en mycket speciell ordning: att tillhöra en underordnad grupp ger en poäng, att identifiera offer ger två, och att försvara offer ger tre poäng. 

Denna sociala belöningsstruktur är bensin på kränkthets- och offerkulturens brasa eftersom roller är komplementära och kravet på att det på varje offer behöver utses en förövare är absolut. Det leder till en ond spiral där alla dras in. Jakten på allt mer subtila former av förtryck leder in i en paranoid värld av symboliskt våld, mikroaggressioner och trygga zoner där alla till sist känner sig alltmer otrygga. I uppropet ”Vems SR?” beskrivs situationer som för gemene man skulle kunna beskrivas som obetänksamhet eller dumhet men i uppropet kallas de för rasism och osynliggörande.