lördag 26 september 2020

Vänstern har tagit makten att bestämma vem som får/ska förtryckas och är förtryckt.

2020s viktigaste text, skriven utifrån klokskap och hjärta. 

Jesper Sandström, FB: 

- Det här antirasism-uppropet på Sveriges Radio är helt sanslöst. Vuxna människor, journalister, kräver att de ska få fler medanställda och chefer av samma hudfärg som de själva. De kräver rekrytering baserat på hudfärg, utifrån en idé om att man inte kan representeras eller respekteras av människor man inte delar utmärkande fysiska egenskaper med. De ger heller inga särskilt konkreta exempel på rasism, utan besväras av saker som att ha varit ”den enda svarta i rummet”.

Jag kan så klart inte tala för andra förtryckta minoriteter, men jag är ofta ensamt CP i rummet. Ensam rullstolsbunden. Min chef på Svenska Dagbladet är icke-vit, icke-svenskfödd och kvinna.
Saken är den att _det hör inte dit_.

Vi är där för att vi har en gemenskap byggd på idéer och kompetens, för att vi strävar mot gemensamma mål långt bortom våra könsorgan eller pigmentet i vår hud. Det hör inte dit att jag dreglar när jag koncentrerar mig för mycket på något, det hör inte dit att folk ibland tittar konstigt på mig på stan.

Människor har en tendens att bete sig lite konstigt mot sådana som är annorlunda än dem de själva är mest vana vid. Oavsett om du är CP, norrlänning, radikalliberal, gay, svart, har blåfärgat hår, eller vad som nu får just dig att sticka ut i vissa sammanhang.
Men i de allra, allra flesta fall, framförallt i Sverige, så beror det aldrig någonsin på ondska. Ändå vet jag att det finns en massa kränkhets-onanister inom den så kallade ”funktionsrättsrörelsen”, som inte vill släppa det, som inte vill ha något som helst överseende att folk ibland ställer plumpa frågor om hur det är att sitta i rullstol, att ha spasmer eller vad det nu månde vara. Utan de vill skala upp det till att handla om en strukturell illvilja. Och istället för att verka för en värld där alla kan respektera varandra, och där vi formar gemenskaper utifrån vad vi GÖR, inte utifrån vad vi ÄR, så fastnar de också i den här tanken om REPRESENTATION utifrån medfödda egenskaper.

En rent ut sagt idiotisk världsbild, i vilken jag inte får representeras eller associeras främst med andra liberaler, andra punkare, proggrockare, datornördar eller vilka andra gemenskaper jag nu själv valt.

Nej, jag är blott ett litet CP. Och jag ska representeras av andra CP:n. Kanske helst vita, manliga, likaledes rullstolsbundna CP:n, typ den då-och-då Che Guevara-klädde tomten Jesper Odelberg (han är ju tillochmed min namne, gubevars!)

Det är så vämjeligt förminskande. Det är så barnsligt. Och det är så beklämmande att vuxna, erfarna journalister, verksamma vid vad som ska vara en av våra mest framstående journalistiska institutioner lånar sig till en så vansinnig världsbild.

Det ska inte mötas med respekt, huvudet på sned, förståelse och förment medlidande, åtminstone inte av dem som bekänner sig till något slags löst formulerad liberaldemokratisk humanism, dem som faktiskt vill att vi ska kunna se bortom medfödda egenskaper i mötet med varandra. Det ska bemötas med kritiska frågor.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar