- Vad är det de vill ha? Lars Åberg, riktig journalistik, GP igen!
Vår hudfärg?
- En antirasist förväntas se bortom hudfärgen, men det finns också en riktning som anser att rasen bestämmer allt. Uppdelningen av mänskligheten i raser är för dem lika viktig som för äldre tiders rasdemagoger och deras analys av samhället underkänner tanken att människor kan definieras av något annat än sitt ursprung. Därför hittar de rasism över allt där människor ser olika ut.
På Expressens kultursida (30/6) påstår en av dessa nutida rasaktivister, Bilan Osman, knuten till Expo, att Sverige är ”vithetens högborg” där ”minoriteter inte får tillträde till arbets- och bostadsmarknaden”.
På vilket sätt tänker de sig att saker och ting ska bli annorlunda i människors vardag?
Och vilka rättigheter är det som minoriteter saknar i ett land som Sverige, där den offentliga historien också finkammas på jakt efter rasteoretiska rester?
Beskriver man det svenska samhället som strukturellt rasistiskt bär man bördan att försöka visa att påståendet är sant. Man måste då någon gång berätta hur dessa strukturer ser ut. För att kunna göra något åt dem behöver man få veta om strukturerna beror på regeringens politik, de senaste hundra åren i huvudsak socialdemokratisk, eller har en mer existentiell karaktär. I det senare fallet krävs också hållfasta belägg för att människor i Sverige har en genomgående – i deras mänskliga och sociala struktur nedsänkt – negativ inställning till dem som inte ser ut som de själva. Bor en ondska i deras vithet?
Det finns goda skäl att i stället tala om en strukturell välvilja eftersom en sådan faktiskt går att påvisa. Strukturer har sedan femtio år tillbaka skapats för att utbilda, vårda och försörja även sådana personer som inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. Hundratusentals människor arbetar i detta system och ett oöverskådligt antal miljarder kronor har tillskjutits där välviljan ansetts otillräcklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar