Det här dystopiska samhället kan knäcka vem som helst.

Vad gör man när man ser blekfeta praktnollor som Löfvén överföra all svensk makt och alla svenskars skatter till överstatligheten? Vad gör man när medierna låtsas som om allt bedrägeri mot folket är värt att salutera och slå på trumman för? Vad gör man med människor i omgivningen som mumlar om "att huvudsaken att inte skurkarna i Ungern och Polen får några bidrag" och "Trump är dummast alltid"? 

Ibland går man ner sig -  det kostar på att vara insatt, att läsa, lära och förstå att man plötsligt är en ondskefull och farlig vit rasist i sitt eget land. Det panikjagas ord som om orden i sig själva är kriminella, och det hyllas  - inte de som skapade de historiska statyerna  - utan de som hatar och förstör dem. 

När det finns så enormt mycket elände på riktigt att ta itu med.

Då behöver man energipåfyllare, en hel intensiv vecka med familj, söner, fruar och fem barnbarn mellan 4 månader och 5 år. De är kärlekstrollkarlar, skrattmakare, närhetsmjukisar, och omtänksamhetens mästare. All flyga drake på stranden, att få två varma armar runt halsen, att guppa runt i vattnet, och att drälla ner sig med chokladglass - det kan vara en höjdare för oss som är så lyckligt lottade.

Jag kände innan semestern att jag behövde bli en gladare människa, och nu efteråt när jag upptäcker att ler och skrattar för mig själv igen, när jag läser eller ser något absurt och galet, då känns det som det hänt något bra. 

Igår hörde jag en kvinnoröst som gjorde TV-reklam för något som hade med de "intimprivata områdena" att göra, då brast jag ut i fnitter över den allt galnare politiskt styrda dumheten. 

Somligt förtjänar bara ett gapskratt.