Vänstern. Våldet. Makten. Chockerande läsning.

Mattias Hans Karlsson, SD: 

- Hoten, hatet, våldet...Under hela mitt vuxna liv har det varit ständigt närvarande. Något som man tvingades vänja sig vid och nästan började se som normalt. Värst var det under mina första 10 år som politiskt aktiv när vi helt saknade polisbeskydd och då ingen i det etablerade samhället brydde sig det minsta lilla ifall vi levde eller dog.

För egen del har jag varit med om att sitta och grilla vid en damm i ett naturreservat en ljummen sommarkväll och lyssna på Gyllene tider när en minibuss plötsligt dyker upp och ett tiotal, svartklädda maskerade män med tillhyggen i händerna hoppar ut och börjar springa mot oss med avsikt att slå oss sönder och samman, kanske döda oss.

Jag har blivit slagen medvetslös med järnrör av svartklädda, maskerade män. Jag har sprejats med tårgas i ansiktet och halsen så att jag tappat synen och knappt inte kunnat andas på ett par timmar.

Jag har suttit på en middag med partivänner när alla fönsterrutor plötsligt slagits in och tårgasgranater har kastats in genom glasskärvorna och fått alla att fly i panik över välta bord och stolar.

Jag har suttit på politiska möten där fönsterrutorna plötsligt krossats, där stenar och armeringsjärn kastats mot oss och partivänner fått forslas bort med ambulans.

Jag har hållit tal på torgmöten där rökgranater, behållare med frätande syra och rörbomber kastats emot mig och mina vänner.

Jag har hållit en 18-årig SDU-tjej i handen medan hon pendlade in och ut ur medvetande och vi inte visste om ambulansen skulle hinna fram i tid för att rädda hennes liv.

Jag har deltagit vid debatter som avbrutits av att horder av maskerade män stormat in i lokalen, slagit sönder inredningen och försökt misshandla mig och mina vänner.

Jag har blivit omringad av en grupp svartklädda maskerade män som väntade på mig utanför min arbetsplats på stadshuset i Malmö och förklarade för mig att både jag och min familj skulle få betala ett gruvligt pris om jag inte genast sade upp mig och avslutade mitt politiska engagemang.

Jag har hört mamman till mina barn skrika och gråta i panik efter ha tvingats se sina vänner bli överfallna med järnrör, yxor och knivar.

Jag har sett en gammal, svårt sjuk kvinna bli sparkad nedför en stentrappa av en hord av maskerade män.

Jag har talat i telefon med en vän efter att han och hans fästmö blivit slagna sönder och samman med knogjärn när de var på väg hem från en restaurang.

Jag har talat i telefon med en vän strax efter att han jagats av två knivbeväpnade män som försökte döda honom.

Jag har talat i telefon med en ung ensamstående mamma samtidigt som hon satt instängd på sin toalett och kramade sitt gråtande lilla barn strax efter att fönstren krossats och raketer skjutits in i deras lägenhet och de inte visste ifall förövarna skulle försöka ta sig in för att skada dem.

Jag har talat med en rullstolsbunden partivän som gråtande meddelade att han tänkte ge upp och sluta med politiken efter att för tredje gången på kort tid ha fått en yxa inslagen i sin dörr och dödshot sprejade på väggarna.

Jag har talat med en partikamrat som genom ett under undkommit döden efter att han blivit knivhuggen 27 gånger.

Jag har talat med en partikamrat som i samband med en flygbladsutdelning slogs ned och i medvetslöst tillstånd fick en flera kilo tung sten släppt mot sitt huvud.

Jag har läst redogörelser för hur polisen i sista stund lyckats stoppa veritabla massakrer genom att finna nedgrävda tidsinställda bomber och arrestera maskerade män som förskansat sig på tak för att kasta ned brinnande molotovcocktails på deltagare i en politisk demonstration.

Etc, etc, etc...

Merparten av detta våld har kommit från Antifascistisk aktion, AFA. En organisation som av Säpo klassats som ett hot mot rikets inre säkerhet. En organisation som förvandlat flera av våra städer till veritabla slagfält och som misshandlat poliser, polishundar och polishästar. En organisation som förkastar demokratin. En organisation som efter att en 17-årig kille, vars åsikter de ogillade, hade fått halsen avskuren och dött, paraderade med banderoller med en bild på en gravsten och texten: ”En fixad- Nu tar vi resten!”. 

En organisation som i andra sammanhang paraderat med banderoller med bilder på knogjärn och texten ”Odla ditt politikerförakt”. 

En organisation som huggit människor i ryggen med yxor och som försökt elda upp människor levande.

Trots allt detta så har hela den samlade, så kallade ”demokratiska vänstern”, från Socialdemokraterna, fackföreningsrörelsen, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Ung vänster, år efter år, fortsatt att samarbeta med dem och stötta dem på olika sätt. 

Man har givit dem skattefinansierade samlingslokaler, man har skrivit under gemensamma plattformar och upprop med dem, man har bildat gemensamma ”enhetsfronter”, nätverk och forum med dem, man har gått i samma demonstrationståg som dem.

Och än idag, år 2019, så vägrar Vänsterpartiet, ett parti som stöds av var tionde svensk, ett parti som tillsammans med C och L hjälpte Stefan Löfven att få makten, att ta avstånd ifrån AFA och man kommer att göra reklam för dem och inkludera deras anhängare i sitt valmaterial inför EU-valet.

Samtidigt anklagar vänstern oss Sverigedemokrater för att vara ”mörkerkrafter” som utgör ett ”hot mot Europas tolerans och demokrati”.
Det är helt ärligt svårt att finna de rätta orden för att beskriva mina känslor inför detta, men bottenlöst, vämjeligt hyckleri får väl duga tills vidare...