Nödrop till ledarna för den humanitära stormakten. Som alla har knäck i lurarna.

Häromdagen promenerade jag förbi min sommarservering vid vattnet, jag tänkte ta mig något lätt att äta och ett glas vitt. Men holy moses - med folk, de satt ovanpå varandra! 

Så, jag höll mig på avstånd och avvaktade tills det blev tomt framför kassan, och skenade fram och köpt en en stor Dajmstrut istället. När jag stod där framför ägarinnan, som jag känner som en superdriftig och härlig kvinna sen alla år, såg jag att hon var en blek skugga av sig själv, jag kände hur jag nästan flämtade till. Ögonen var helt utan glöd, kinderna insjunkna, håret livlöst, blicken frånvarande, runt vissa fingrar hade hon gaslinda. När hon skulle slå in glasstruten i kassan, sa hon: 

- "Prata inte med mig nu, jag har haft corona och har förlorat koncentrationsförmågan, kan bara tänka på en sak åt gången." 

Jag backade snabbt ett par steg bakåt, men då skyndade hon sig att säga att hon friskförklarades för fyra veckor sedan. 

Hon beskrev det jävulusiska helvetet under coronan, men också mardrömshelvetet efter. 

Trots att hon inte legat i respirator har hon nu efter coronan ingen balans, trillar helt plötsligt, kan inte bära ens en enda bricka, tappar den bara utan att förstå varför. På fingrarna hade hon skurit sig med mandolinen eftersom hon tappat bort sig i tankarna. 

-"Men det är normalt."sa hon när hon såg hur plågad jag såg ut. 

-"Det ser ut så här för oss, det är lika för oss alla. Det kommer att ta tid. Lång tid." 

Jag gick och hämtade min glass i glassboxen, satte mig på slänten ner mot havet. Och led.

Igår läste jag sen det här:

 -"Vi är tusentals som aldrig tycks bli friska – hjälp oss!"

CORONAVIRUSET

Sjuksköterskan Hege Magnusson har varit sjuk i covid-19 sedan den 10 mars.


Vi är vanliga, ofta tidigare helt friska personer, som länge kämpat ensamma i hemmet mot covid-19 med ofattbart många symptom.
Efter flera månaders lidande, börjar vi tusentals människor med långvarig covid-19 att synas. Vi är den första gruppen långtidssjuka. Jag fick symptom den 10 mars och är snart tre månader senare fortfarande inte helt frisk. 

Närmare 8 000 svenskar har nu anslutit sig till den stödgrupp jag administrerar, där vi varje dag får höra samma berättelser: Vi är så dåliga att vi får dödsångest, men vi syns inte i statistiken och vi får ingen hjälp.

Vi är vanliga, ofta tidigare helt friska personer som nu länge kämpat ensamma i hemmet mot den fruktansvärda bergochdalbane-liknande sjukdomen.

Ofattbart många symptom
1. Vi kräver att Folkhälsomyndigheten och andra experter erkänner öppet att vi finns, och att vi är tusentals. Sluta med mantrat att bara en bråkdel blir svårt sjuka och att de alla ligger på sjukhus. 

Visst är patienterna på IVA ännu sämre men vi andra är inte milt sjuka, tvärtom är många så dåliga att de skulle behöva vara inlagda. Merparten har efter många veckor ofattbart många symptom såsom:Extrem orkeslöshet

Halsont som kommer och går

Svår huvudvärk, yrsel

Andningssvårigheter trots att syresättningen är bra

Tryck över bröstet, ont i lungorna

Förhöjd temperatur som dagligen övergår i feber – många veckor i sträck

Frossa och värmevallningar, utan hög temperatur

Vilopuls över 100, hjärtklappningar

Pirr i huden, domnande kroppsdelar

Ont i vaderna, blodproppar

Smärtor i blodkärlen, trots perfekta blodprover

Förvirring, svårt att hitta vägen

Läkare borde inte längre få påstå att hög feber och hosta är de säkraste tecknen på covid-19. Experterna måste sluta fokusera på att många inte ens märker av att de smittats, och börja prata om oss som blir sjuka i månader.

2. Vi måste få komma till sjukvården. Varje dag stoppas långtidssjuka av sina vårdcentraler, trots att 1177 skickat dit dem. Varje ort måste ha ett ställe där vi är välkomna, där mer än syresättning och feber kontrolleras. Vi behöver utesluta andra sjukdomar, och vi bör provtas – i tid.

Om de i vår grupp som fortfarande har aktivt virus testades och räknades, skulle kurvan över antalet smittade i Sverige stiga markant.

Riktlinjerna har äntligen ändrats så att även vi som inte läggs in på sjukhus tillhör priogrupp ett för att få testas för pågående infektion, men det fungerar tyvärr inte i verkligheten. Läkare och vårdpersonal har antingen inte fått de nya direktiven eller så finns inte praktisk möjlighet att testa oss, och därför nekas vi fortfarande.