Jag ger er: Katarina Barrling - varsågoda och njut av klokskap och insikt. Som vi borde skämmas för.

Apropå Löfvén; "Den svenska modellen fungerar."

 

Den svenska överlägsenheten.

SvD

Katarina Barrling:

Ljuva dröm att bli en riktig svensk

Stor och stark och tyst och fosterländsk

Värdig, stel, pedantisk och formell

Att få bo på Falu Stadshotell

Ljuva dröm att som en svensk se ut

Att få lära sig att veta hut

Det är en nåd att stilla bedja om

Att få bli så djävla bra som dom

Ur Gula hund, Hasse & Tage

Som gästforskare i Bordeaux, för nu snart 20 år sedan, delade jag korridor med en fransk statsvetare som undersökte attityder hos Europaparlamentariker. Han berättade att han roat sig med att fråga vilka nationaliteter som uppfattades som de mest arroganta i Europaparlamentet. Det var fransmän. Och svenskar.

Den franska respektive svenska arrogansen yttrade sig dock på olika sätt. Medan fransmännen hade upphöjd min och kunde behandla andra öppet nedlåtande, var svenskarnas arrogans mer nedtonad. På ytan kunde de framstå som ödmjuka och vänliga, men under det bedrägligt blida låg självsäkerhet och självgodhet. Svenskar ansåg sig alltid ha de bästa lösningarna, och över huvud taget vara något bättre än alla andra, det vill säga: bäst. Och de kunde utförligt redovisa sin överlägsenhet för omgivningen.

Jag har många gånger sedan dess blivit varse att föreställningen om svenskar som självgoda finns i vår omvärld – att denna omvärld sedan är artigt återhållsam med att uttala denna uppfattning är något som hjälper svenskarna att upprätthålla sin självbild som ödmjuka och toleranta. Just den omständigheten att omvärldens bild av svenskarna avviker så tydligt från denna självbild gör den än mer intressant. Även om de sociala medierna numera ger utrymme för betydande narcissism, präglas Sverige på många sätt fortfarande av en kultur där man inte bör tro – än mindre säga – att man är bättre än någon annan. Men jantelagens restriktioner gäller på individnivå. På kollektiv nivå är det däremot fritt fram att tala om att Sverige är bättre än andra.

Under senare år har denna föreställning officiellt kanske tydligast avspeglats i beskrivningen av Sveriges ambitioner som humanitär stormakt. Nu under våren har många reagerat över att Sveriges höga svansföring även på smittskyddsområdet. Den svenska befolkningen i sin tur framställs som mer ansvarstagande och förmögen att uppträda ansvarsfullt utan yttre tvång än människor i andra länder. Flera utländska journalister har också kontaktat mig med frågan om det stämmer att svenskarna är mer ansvarstagande än andra nationaliteter och vad det i så fall beror på.Många ser denna, milt uttryckt, positiva självuppfattning som osund. Bland andra statsvetaren Gina Gustavsson har pekat på att det hon ser som politikens och massmedias utbredda stöd för den svenska smittskyddslinjen är ett uttryck för en okritisk patriotism. Statsvetaren och SvD-medarbetaren Johan Wennström anser i stället att benägenheten att desavouera kritiska röster i själva verket kan hänföras till den svenska ”åsiktskorridoren”, och det snäva svängrum för olika åsikter som den medför.Det finns alltså olika sätt att tolka den kombination av självgodhet och stark uppslutning bakom den officiella smittskyddslinjen som vi kunnat bevittna. Jag skulle vilja lägga till en ytterligare aspekt, nämligen att uppträdandet även speglar särdrag i den svenska kulturen i vidare mening.

Den svenska självtillräcklighet som kunnat iakttas i anslutning till pandemin är som sagt inget nytt. Och den yttrar sig inte bara i stormaktsambitioner på olika områden, utan också på till exempel på integrationsområdet. Att någon som varit bosatt här i generationer skulle vara mer svensk än en nyinflyttad är ett påstående som den som inte vill provocera bör undvika. Påståendet ses som förolämpande, eller rentav rasistiskt, som om människor från andra delar av världen inte vill något hellre än att vara svenskar. 

Än mer paradoxalt framstår detta förhållande om man betänker den omständigheten att förekomsten av en svensk kultur under många år förnekades av bland andra ledande politiska företrädare. Enligt denna tankefigur så finns svensk kultur inte, och skulle den mot förmodan finnas så är den inte önskvärd. Ända tills någon uppträder på ett sätt som är direkt i strid med denna kultur, för då blev den plötsligt både existerande och bäst.

Mycket har hänt sedan Hasse & Tage skrev sin version av den svenska nationalsången, men den underförstådda innebörden lever kvar under ytan: att vara svensk är det finaste och mest eftersträvansvärda som finns.

Den envisa föreställningen om att kultur (liksom nationalism) är sådant som underförstått mindre utvecklade länder hänger sig åt, speglar även den betydande arrogans. Det är som om Sverige vore det undantagstillstånd på jorden där nationell kultur inte får fäste. Svenskar anser sig inse att ett land är mer komplicerat än att bara bestå av en kultur. Det är ett såväl felaktigt som trivialt motargument – inom varje mänsklig kultursfär finns det variationer, men det utesluter inte förekomsten av gemensamma särdrag.

Denna inställning har dock förändrats under senare år, en förändring som blivit tydlig under våren då det plötsligt vimlat av svenska flaggor på både presskonferenser och kavajslag, liksom av kungörelser om hur väl den svenska smittskyddsmodellen överensstämmer med det förment svenska folkkynnet.

Det ligger alltså inte så få paradoxer i det svenska, en sorts försynt arrogans, som går djupare än att bara röra förhållandet till den egna nationen som sådan. För att återgå till Frankrike så finns det ett talesätt som fångar komplikationen: I Frankrike tycker man det Frankrike gör är bäst för att det är franskt. I Sverige tycker man det Sverige gör är bäst för att det är – bäst. 

Svenskar anser sig sålunda vara bäst, inte för att de är nationalister, utan för att det helt enkelt konstaterar faktum. Den som råkat födas här (eller kommit till detta land) kan helt enkelt skatta sig osedvanligt lycklig. Helt utan att behöva hemfalla åt omoderna läggningar som nationalism är det möjligt att som svensk konstatera att Sverige är bäst i världen.

Katarina Barrling. Docent i statsvetenskap, verksam vid Institutet för personal- och företagsutveckling (IPF), Uppsala universitet. Läs fler av hennes texter på SvD.se/av/katarina-barrling