Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Carina-Fina
- Jag heter Carina och är antingen på så det ryker om det, eller komplett av. Gör ofta flera saker på en gång, mest för att testa simultankapaciteten. Jag är passionerat intresserad av samhället och omvärlden, och startade en blogg för att jag har medfödd skrivklåda. Har gått ner för mellanlandning efter ett härligt yrkesliv som stolt och mallig purser på SAS. Jag bor strax norr om Stockholm, född glad, och har med åren otroligt nog blivit klok. Nyfiken är jag på allt, mest på fortsättningen. Skrattar ofta och gärna.
Ingen igenkänning. Om min lekkamrat var hemma hos mig vid middagsdags eller om mamma bakat en kaka så fick hon alltid vara med vid bordet. Vi hade det dessutom knapert. Mamma var ensamstående och det var ingen dans på rosor i början av 50-talet. Inga bidrag eller annat socialt stöd. Mamma arbetade långa dagar och tog hem extrajobb på kvällarna. Jag somnade till ljudet av hennes skrivmaskin. Det var mycket kålsoppa på konserv och andra halvfabrikat men aldrig att ett annat barn stängdes ute när vi skulle äta.
SvaraRaderaLåter som en vacker saga, Akela.
Radera@Akela Mycket stor igenkänning upplevs. Tunnpannkaka med vispgrädde och sylt i slutet av månaden var pest -"Igen" men fest idag.
SvaraRaderaBilden visar kanske på problemet. Farsan och morsan är på lyset och bråkar.
Så fint som ni beskriver det, har vi haft det i mitt hem när mina barn var små. Dörren var alltid öppen och alla var alltid välkomna, det ville jag att mina barn skulle bära med sig i livet. Strong mamma, Akela, påminner om min.
RaderaHög igenkänningsfaktor. Knackade man på hos "fel" granne vid "fel" tidpunkt så fick man snällt vänta i farstun tills familjen ätit klart. Utom hos familjen högst upp i höghuset som vi bodde i. Där bjöds man på älggryta (egenskjuten) med färsk spenat och potatis (egenodlat). Jag var 6-7, men fortfarande efter 65 år minns jag och imponeras av deras generositet.
SvaraRaderaMin pappa var en livsfarlig sociopat, så jag tror det var en välsignelse för alla barn att de slapp äta vid vårt matbord, där ingen fick tala, röra sig eller låta. Men min syster och jag fick aldrig heller sitta med vid matbordet hos andra fast att vi var båda extremt snälla och väluppfostrade i vår fars hårda skola. Jag tror inte det berodde på oginhet eller att det var ekonomiska skäl, utan mer ett slags kutym.
RaderaJag funderar nu på om det möjligen kan ha varit nåt slags respekt för andra familjer och deras klockslag för matdags.
Radera