Det är våra barn som får bära idiotins tunga ok.

För sexton år sedan publicerades en omskakande bok, författaren var den svenske ekonomen och Aftonbladet-krönikören Carl Hamilton, och titeln var Det infantila samhället. Baksidestexten gick rakt på sak: 

- ”Barnen får inte längre vara barn utan hetsas att bli vuxna. Föräldraskapet har tagits över av kompisgäng och en infantil massmediakultur medan de vuxna är upptagna av att leta efter evig ungdom. Resultatet är ett samhälle i sönderfall. Stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och tonåringar ökar dramatiskt. Det infantila samhället rör en ödesfråga: demokratin behöver ansvarskännande medborgare. Men – vem ska fostra dem?”

På allt fler områden i samhället ser vi att barnen inte längre tillåts vara barn – liksom att vuxenvärlden sviker där den i stället borde ta ett ansvar. Den normkritiska pedagogiken i våra förskolor gör att barn som knappt har fått en relation till sin egen sexualitet måste förhålla sig till begrepp som homo-, bi- och transsexualitet. De konstruktivistiska teorierna inom feminismen säger att könet inte är utan görs, och redan som barn förväntas man ifrågasätta om man verkligen är det man ser ut som när man tittar sig själv i spegeln.

Carolina Klintefelt: - ”För egen del reagerar jag över de förslag till lösningar som presenteras – att äta vegetariskt, inte flyga, plastsanera hemmet med mera – eftersom de lägger ett ansvar på barn som borde vara de vuxnas. Bidrar det till att skapa en generation med psykisk ohälsa, då de unga tvingas bära konsekvenserna av föräldragenerationens skuld? Här är jag tillbaka i diskussionen om barnet som alltför tidigt får ta del av saker som det inte är moget för. Hur gestaltas och förmedlas hopp för unga läsare i dag, i en tid som är så starkt präglad av undergångsstämningar? Eller menar vi på allvar att det är barnen som ska bära ansvaret för att rädda oss alla?”

Hur hamnade vi egentligen här? Och hur tar vi oss ut ur det infantila samhällets grepp – där barn tvingas bli vuxna i förtid, samtidigt som vuxenvärlden i så hög grad kapitulerar?
Klart är att ett samhälle som lägger denna typ av bördor på sina minsta invånare har blivit skadat i grunden.

Olof Edsingerledarsidan@varldenidag.se