Johan Hakelius - en rikt begåvad och god människa.
Hakelius reder ut begreppen om Anders Lindbergs och aftonbladets plötsliga alarmism.
För snart en vecka sedan publicerade Aftonbladets Anders Lindberg en artikel med rubriken ”De rånade barnen förlåter oss aldrig”. Den beskriver inlevelsefullt livet för tonåringar som rånas och knivhuggs i Haninge. De fall han refererar skedde för mindre än två veckor sedan. Polisen behöver ”återta kontrollen”, skriver Lindberg. Om så inte sker ”faller vårt samhälle isär”. Polisen måste ”finnas på plats och markera att samhället inte gett upp”. ”Vem vågar skicka sitt barn till skolan om de kan bli rånade och knivhuggna?”, frågar Lindberg: ”Om inte samhället drar gränsen nu, kommer det ens att finnas någon gräns i framtiden?”
Kommer de pojkar som blivit offer för de våldsamma gängrånen att ”förlåta vår tids makthavare när de vuxit upp?”, frågar Lindberg. Och svarar: ”Det tror inte jag”.
Ingenting. Eller en evighet.
”Alarmism”, brukade det heta. "Anekdoter" som "gynnar Sverigedemokraterna". Få platser i svensk press har varit så ihärdiga som Aftonbladets ledarsida när det gäller att misskreditera dem som påpekade att något allvarligt är på väg att gå fel i Sverige. På få andra ställen har det varit så nära till rasist- och fasciststämpeln. Få redaktioner har så obesvärat gjort allt den kunnat för att baktala och smutskasta personer som tidigt vågade påtala just den sortens missförhållanden som Anders Lindberg nu själv bestämt sig för att skriva om.
Vad har skett?
Kanske känner Anders Lindberg någon i Haninge. Kanske har Brottsförebyggande rådet i tysthet reviderat någon statistik. Eller kanske är det helt enkelt så att Anders Lindberg läser opinionsmätningarna. Ser hur det går med hans parti. Ser hur Sverigedemokraterna växer i LO-leden. Kanske känner han att den sista chansen att backa snart är här. Kanske har han bestämt sig för att den nya kulturchefen Karin Pettersson får stå ensam kvar i den återvändsgränd han själv varit med att leda in sitt parti i. Kanske har han till sist fattat beslutet att det trots allt är bättre — både för honom och Partiet — att bry sig om problemen, än att baktala dem som påpekar att problemen finns.
Egentligen spelar det inte så stor roll hur det gått till. Det enda rimliga är att sträcka ut en näve och hälsa välkommen. Bättre sent än aldrig.
Men visst är vändningar av det här slaget fängslande?
Tre, fyra år. Ingenting. Men en evighet.
Politik, den socialdemokratiska, har alltid varit och är Anders Lindbergs levebröd. Partiet med Al och hela svansen har haft makt, vill behålla makten men efter senaste valet satsade Löfven på fel stödhjul.
SvaraRaderaS-ledningen och AL är inte odumma och opinionsiffrorna talar för att loppet är kört, men på vagnen bakom kusken sitter de som inte vill bli avkastade. För snart när vagnen kör i diket är det kört för kuskens parti, Det förstår Al och många med honom. Problemet för honom, hans fru med många många fler är att då måste de lämna banan och då kommer det att kosta. För vem köper aftonbladet eller vill (ska) ha kvar alla sosse tjänstemän i regeringskanslet, de lär vara 2 500.
De ska ut, precis som nu Trumps administraroon kastar ut ca 100 personer från Nationelka Säkerhetsrådet. En svek Trump. Hur många kommer att svika den nya regeringen?
Dslar Carinas goa tankar om Hakelius.
Läs gärna Rebecca som skriver bättre om Anders Lindbergs liv och hans omvändelse inför galgen Vändelsö. Har AL en storstuga där han är skriven och på Malmen en liten skrivarstuga? För vem fan vill bo ute i skärgårn?
RaderaSannolikt är att någon av hans personliga vänners barn har blivit drabbade av de rasistiska rånarna vilka förnedrar svenska barn.
https://uvell.se/2020/02/10/anders-lindbergs-plotsliga-omsorg/