I Sverige är vi uppfostrade med att inte/aldrig ljuga. Och ändå lönar det sig tusenfalt att ljuga just här.

Mustafa Panshiri berättar med ett unikt inifrånperspektiv;

-"Det här är en text om Ali, 21 år, som jag träffade i en kommun i Hallands län. Texten är inte ett försvar för det Ali har gjort utan snarare ett sätt att förstå honom och hans handlingar. Och att förstå är inte detsamma som att acceptera.
- - -”Jag har blivit tillsagd att ljuga sen jag var ett litet barn. Trots att jag är född i Iran fick jag tidigt lära mig att jag inte var iranier. Min familj och jag fick ljuga oss igenom livet där för att kunna få vara kvar i landet. I bästa fall blev du, om din identitet vart röjd, hånad och utpressad på pengar. I värsta fall kunde polisen komma och knacka på din dörr och utvisa dig och din familj till Afghanistan. När jag var sex år gammal fick jag en möjlighet att få börja skolan, men bara om jag låtsades vara av iranskt härkomst. Min pappa och min lärare lärde mig och hjälpte mig att hålla lögnen vid liv under skolgången. Lögnen om min identitet gav mig en utbildning som belöning.

Under flyktingkrisen 2015 var några vänner och jag på väg att korsa gränsen mellan Iran och Turkiet när kurdiska rebeller stoppade oss. De sa att de var PKK och pekade på sina kläder med PKK-märken. De var helt säkra på att vi var afghanska jihadister som var på väg in i Turkiet för att utföra terrordåd. De tvingade med oss till ett hus uppe i bergen och när vi kom in där sa de att de skulle avrätta oss. Jag övertygade dem att mina kompisar och jag var iranier och shia-muslimer varför vi inte kunde vara IS-sympatisörer. Jag visste att de visste att IS var Sunni-muslimer som avskydde Shia-muslimer. Vi ville bara till Europa för ett bättre liv, sa jag till dem. De lät oss gå. Den gången räddade lögnen livet på mig och mina vänner.

När jag kom till Turkiet var jag tvungen att fixa ett tillfälligt tillstånd av UN (United nations) för att kunna få vistas i landet legalt. Det stod hundratals afghaner och några få iranier i kön för att få det tillståndet. Många hade fått stå i kön i flera dagar under regnet och frusit. Efter några timmar i kön la jag märke till att personalen på UN favoriserade iranierna framför afghaner genom att de fick gå förbi kön. Det kokade i mig när jag insåg att självaste UN diskriminerade människor utifrån etnicitet. Då jag är född i Iran och pratar flytande persiska gick jag fram till en av UNs medarbetare och låtsades vara iranier. Jag fick gå förbi kön och fick mitt tillstånd så småningom. Jag ljög igen och lögnen hjälpte mig än en gång.

Väl i Sverige fick jag rådet av släktingar, familj och vänner att inte uppge min riktiga ålder för svenska myndigheter. I min intervju med migrationsverket sa jag att jag var 15 år gammal när jag egentligen var 18 år. Det var helt naturligt att ljuga och det hade snarare varit dumt att inte göra det och riskera att bli utvisad efter den resan jag fick genomgå i månader längs Europas vägar. Jag var i en överlevnadsfas och insåg inte vad lögnen om min ålder kunde få för konsekvenser.

 Idag, efter tre år i Sverige, brottas jag med att bli en del av Sverige. Jag har fått mitt första avslag på min asylansökan efter att migrationsverket skrivit upp mig i ålder. Jag har inga svenska vänner då jag skäms för att ha ljugit om min ålder och min identitet. När folk frågar mig idag hur gammal jag är så säger jag sanningen med vetskapen om att det kan kosta mig ett uppehållstillstånd i Sverige. Men jag bryr mig inte längre. Jag vill inte längre rättfärdiga mina lögner. Om konsekvensen blir att jag utvisas så accepterar jag det.”
- Ali, ensamkommande afghan"