Det tjusiga blaségänget på estraden har nomore fucks to give.

Ingen kan ha glömt den exalterade #metoo-hysterin. Dom var över-, överallt, kvinnorna med sina dramatiska poser, med sina kvidanden om klappar på baken från oönskade mäns händer. Det var krigsrubriker på varenda blaska och i våra TV- och radiokanaler talades inte om någonting annat. 

Åsa Linderborg, aftonbladet, drevade så hårt att en man och familjefar i desperation dödade sig själv. Och män, Timell, Kronér, Virtanen och många, många fler plus en misshaglig kvinna hängdes ut till allmän bespottning och förföljelse. 

Det måste ha känts gott i de manshatande prettokvinnornas stora egon.

 Men nu då? Var är ni nu, ni subbor, när flickor, kvinnor, pojkar, barn dagligen utsätts för de grövsta gäng/våldtäkterna, när detta drabbar era mindre bemedlade systrar och deras barn i Sverige? Var är politikerna som kröp efter kvinnorna för att få vistas i stjärnglansen en sekund eller två, var är de djupt indignerade journalisterna som så lojalt stod på dramakvinnornas sida, var är alla rubriker och TV-inslag?

När en ung människa fångas in av tio besinningslösa bestar och misshandlas till lydnad i mörkret, så att brutala sexuella övergrepp kan genomföras, till de övriga nios skrål och hångarv, var är ni då? 

När hon liten, ensam, blodig och förstörd för livet söker hjälp, när hon ska  försöka bearbeta krigshandlingen mot hennes veka liv, var är ni då, Mia Skäringer, Molly Zandén, Lena Endre och alla andra.