- Nu är det jul igen, och Timbuktu är kränkt igen....

Timbuktu känner sig som ett åtlöje. 

Och det är SDs fel som kränkt honom så nedrigt genom att använda sig av en allmängiltig fras, som Timbuktu tror han äger. Man undrar över krigsrubrikerna, har Timbuktu lika as-uselt med jobb som Özz och Soran?

Stackars Timbuktu, stackars Svante, 44, också, som RASAR över en reklamkampanj.

Stackars Robert Litzén, vd Cosmos music, som är så förvirrad över hur man ska leva i Sverige för att inte kränka nån, -"Om du träffar en kollega kan man kramas på en arbetsplats, ska man inte kramas, vem är det okeij att krama, till att....hur man pratar med folk - om man har en konflikt - hur berömmer man folk, och skiljer det sig åt om man berömmer en kvinna eller en man....????" (03.09 in i klippet, vänsterns kulturnyheter)

Utdrag ur Den Kränkta Nationen, Per Bylund:

Den samhälleliga moralen har bytt skepnad. Där det tidigare ansågs hederligt och ärofyllt att ta hand om sig själv, klara sig själv och inte vara någon annan till last – där är det idag självklart att man har ”rätt” till att andra agerar till ens egen förmån. 

Med välfärdsstatens så kallat positiva rättigheter har uppfattningen om vad man har rätt att kräva i grunden förändrats. Idag blir man förolämpad, förödmjukad och förnärmad av att inte ”samhället” tar sitt ansvar. Allt annat är en skymf och förolämpning.

En helt vanlig handling utan uppsåt och som inte för med sig oproportionerlig skada kunde förut aldrig vara en kränkning.

Detta verkar förklara varför man idag talar om att man känner sig kränkt snarare än är kränkt. Att vara kränkt implicerar att något objektivt felaktigt handlande skett av annan, medan en känsla av obehag, olust eller ”kränkthet” kan vara ett resultat av nästan precis vad som helst: psykisk sjukdom, PMS, dåligt humör, eller något annat för vilket man knappast kan belasta någon annan. Hur man uppfattar eller väljer att känna sig på grund av någonting kan vara helt utan objektiv orsak.

Faktum är att de flesta nutida kränkningar inte är annat än strunt. 

Den nya moralen ligger helt i linje med den paternalistiska ta-hand-om-attityd som staten lär oss. Och eftersom alla andra har ansvar för att ta hand om just mig, så har jag inte ansvar för mina handlingar eller min lycka – och kan kräva av andra samt beskylla dem om utfallet inte blir i enlighet med mina önskemål. Detta duckande för det egna ansvaret för givetvis med sig att man mister förmågan att ta hand om andra – och frågan blir då, vem är det som ska ta hand om ifall alla ska tas om hand?

Resultatet blir ett kallt samhälle befolkat av enbart snikna, missunnsamma kravmaskiner. Detta tas som intäkt för att kapitalismen inte fungerar, att människan går över lik för möjligheten till profit, samt som argument för ytterligare ta-hand-om-politik. Men att svensken idag känner sig kränkt i parti och minut handlar inte om kränkningar utan att hyfs, fason och hederlighet har ersatts av den småsinta inskränkthet som följer av socialistiska ideal. 

För den moderna svensken är det centrala moraliska temat hennes personliga behov och den ”okränkbara” rätt hon har att kräva av andra att tillfredsställa dem.

Det normala är idag att kräva allt mot så liten (eller ingen) motprestation som möjligt, vilket är så långt ifrån att byta värde mot värde man kan komma. Det vi ser är helt enkelt raka motsatsen till en marknad, där andra människors väl är det som i slutänden ger mervärde också för en själv. 

Precis som Mises skrev är varje sant civiliserat samhälle baserat på en komplex arbetsdelning som kräver social koordination genom ömsesidigt beroende och utbyte till alla deltagande parters gagn. Den enda kränkning som är möjlig är av egendom och genom orättfärdiga övertramp, som ingen varken stödjer eller vill råka ut för; detta skapar en samhörighet och gemenskap där generositet belönas och där man ser ned på kortsiktigt handlande och självupptagenhet.

Det moderna Sverige utgör ett tydligt exempel på hur ett avskaffande av såväl marknad som egendom och eget ansvar leder till raka motsatsen. För vem har hört talas om ett förhållandevis rikt och fredligt samhälle där hela befolkningen samtidigt lider och anser sig ständigt kränkt? Den enda rimliga förklaringen är att man anammat en rutten moral och unkna ideal. Ur detta negativa förhållningssätt och destruktiva inställning kommer ingenting gott. Det är inte för utan att man som människa känner sig såväl lurad som oerhört kränkt. Av samhället och staten.