Lycka.

En av mina söner har bjudit mig på semester- livet är mer än behagligt, maten är god, solen skiner och vi skrattar mycket. Vi bor på en resort långt borta från Sverige, och jag vill berätta att den största lyxen av allt är att leva en massa européer tillsammans, på en liten yta, med stor respekt och varm vänlighet inför varandra och för platsens  regler. 

Jag har inte varit rädd en sekund sen jag kom hit, jag har inte varit otrygg, jag har inte känt mig utsatt eller förtryckt inte hatad, inte hotad, och jag har sluppit leva i ett land i fritt fall med evighetsrubriker som nedan. 

"Detonation i Malmö – flera samtal om mycket hög smäll."

"Nyanlända kastas ut från sina bostäder – tvingas bo i tält."

"En allvarligt skadad efter skottlossning."

"Två blödande män försökte stanna bil."

"Misstänkt överfallsvåldtäkt i Kärrtorp."

                                      Alla här är normala, värdegrunden är normal, ingenting är skrikande och sjukt hysteriskt extremt - det är så befriande.

 Jag vill verkligen inte komma hem igen.