Ulf Lundell får psykbryt på Lotta Engberg.

Det får jag också. Men ändå.

Har Ulf Lundell inte haft en lycklig dag i vänskaplig samvaro sen han var 25 år? 

Jag blir bedrövad.

Eller har han åtminstone varit lycklig inemellan, när han fått till det  med byxkärleken, och sen eventuellt gift sig?  Gav det pissdåliga humöret tillfälligt vika då? 

När började relationerna gnaga, när började han störa sig på och skälla ut den nya förhoppningsfulla? Samtidigt som kontakterna med fansen och yttervärlden brakade?

Blir han misslynne bättre eller sämre med åren? Värre.

Jag misstänker som kvasipsykolog att Ulf Lundell har problem med självbilden, och att den totala meningslösheten bottnar i ett fundamentalt självhat. Hans utfall mot allt som rör sig är ett monumentalt självskadebeteende. Om han inte tillåts älska sig själv kan han inte älska nån annan eller låta sig bli älskad. 

Jag fruktar att vi svenskar ain´t seen nothing yet, varje gång Ulf Lundell vill sälja nåt, en konsert, en tavla, en bok, så kommer han att spy ner allt som är svenskt. Antingen finner vi oss i det, eller också lyckas nån få Ulf Lundell på serotoninhöjare så att han välförtjänt kan avsluta sitt liv i rosenrött, i dur, och i innerlig samklang med oss som trots allt älskar honom.