En härligt solig vårlördag,

har jag suttit ute och låtit radion tillfälligt överrösta måsarna, gässen, alfågeln och svanarnas spring på havet. 

Först lät jag Kvartals Jörgen Huitfeldt så begåvat lyssna in Tobias Billströmsrika efrarenhet från många spännande och händelserika politikerår. Huitfeldt, så initierad, följsam och uppriktigt intresserad, leder Tobias Billström att öppna sig och bjuda på en rak och öppen beskrivning av politisk dåtid och nutid i ett verbalt porlande flöde, och det var ett sant nöje. En interju som gav allt.

Sen valde jag Monica Saarinens intervju med Jimmie Åkesson på Ekot P1. Och -  som det skavde, värkte, gnagde och molade överallt i hela kroppen! Det är verkligen en pina att lyssna på nån som äcklas av sitt intervjuoffer, nån som vill sätta dit, markera distans, låta oss förstå att hon verkligen inte vill ta i Jimmie Åkesson och SD med sahlins/reinfeldts tång, och som pustar hånflin mitt i svaren och som enfaldigt håller fast vid det hon tror kan svärta. 

Jag beundrar av hjärtat Jimmie Åkesson som med så obegripligt jämnmod stått/står ut med dessa inkompetenta och agendafrälsta folkfostrare. Jag orkade inte ens med hela denna lördagsintervju.