När ska vi svenskar våga tala om kostnaderna? När sanningssägarna slipper brännmärkas och hamna i frysboxen.

Utdrag ur Tove Lifvendahls ledare, SvD idag: 
Tidigare SR-journalisten Jörgen Huitfeldt och kollegan Magnus Thorén granskade de ensamkommande unga. De reagerade med journalistens nyfikenhet när avvikelser visade sig i systemen:

”Det var ett känt fenomen att asylsökande ofta uppgav en felaktig ålder;

 att kostnaderna tillåtits stiga utan att det alltid fanns ett verkligt behov av vuxenstöd och de särskilda boendeformer som tagits fram; 

att de ensamkommande själva ofta blev offer för systemets incitamentsstrukturer, genom att de skickades iväg av sina föräldrar eller hela klaner som en kollektiv investering; 

att de inte sällan således skildes från familj och vänner mot sin vilja; 

att deras asylhistorier ofta anpassades efter de svenska kraven för att få uppehållstillstånd; 

att flyktingsmugglarna marknadsförde sina tjänster genom att ljuga ihop fantasibilder av allt som väntade i det nya landet, och att det medförde att de unga emellanåt uppfattades som kravmaskiner av förbryllade HVB-hem och familjehemsföräldrar.”

Huitfeldt och Thorén fick erfara en kännbar blandning av brännmärkning och iskyla från omgivningen, både på och utanför arbetsplatsen. Ni går de främlingsfientligas ärenden! Högerradikal propaganda!

Den numera berömda svenska åsiktskorridoren i sitt esse. Den har också ett pris. För när man inte tillåter tal om kostnader, skapas heller inga incitament för beslutsfattarna att få fram andra lösningar eller modeller. 

Det blir tyst.