Igår sände TV4 Hjältegalan.

Och jag tycker från hjärtat, att de som hedrades och uppmärksammades i programmet var riktigt fina förebilder som uträttat mirakel för sina medmänniskor. De förtjänar all uppmärksamhet. 

Nu orkade jag bara titta på en ung rådig man som räddade livet på alla i en skenande buss, på årets modiga vägvisare som fått invandrade kvinnor att vilja delta och spela roll i livet i Sverige, och på ett gäng stronga och klart beundransvärda motorcyklister som gjorde allt för mobbade barn. Små barnoffer utsatta för vämjelig pennalism i hela sitt skolliv, och jag undrade bara varför skolorna blundat med armarna i kors innan dessa skäggiga hjältar kom och skipade rätt? Så, all respekt till dessa vinnare.

Men som sagt sen orkade jag inte mer. 

Mark Levengood gjorde som vanligt en harmlös och skojsam insats, han visslar mjukt när han talar och har snälla ögon, så honom kan jag stå ut med. 

Men snyft-dokusåpa-inramningen! 

aftonbladet hade bjudit in gästerna till de dukade borden, det fanns inte en vanlig normal människa där men det kryllade av "kändisar" i guldplastramar. 

Kändisar med rätt politisk "värdegrund", som ofta och öppet, till och med i sömnen, omfamnar den medialt vinklade och rosenröda samhällsvrångbilden,  Kändisar som gillar precis lika, och som gör sig bra på inzoomade närbilder med stora blanka tårar vid näsroten. 

De gråtande kändisarna vill att vi ser dem, vill att vi ska tycka att dom är fina människor med rätt sorts goda känslor. De vill att vi ska älska dem och se upp till dem och vilja bli likadana.

Hötorgskändisar i kitsch som får resten av oss att kräkas i korus över the daily shows preciösa och inställsamma behagsjuka.