Dagen efter hemma hos ernmannarna.

Man kan tycka att detta är en mycket rimlig åtgärd, att av egen kraft tvingas skaffa sig försörjning i nya landet för att kunna bringa hit de stora släkterna som vill leva i just Sverige.

Men de högtflygande ernmannarna har gått helt i taket och prästerna gråter medialt så tårarna skvätter, då undrar jag vad är det med dom? Har dom helt enkelt svårt att förhålla sig till ekonomiska och samhällspraktiska realiteter? Varför vägrar dom så styvnackat att ta till sig de fakta som varje familj med budgetramar måste och tvingas leva efter? 

På FB hittar jag ett inlägg som jag verkligen försöker förstå mig på och ta till mig: 

NN: -"Det kändes som mitt land, vårt land bestämt sig för att våga leda, när människor hotades och marginaliserades.Ett land jag med stolthet och värme representerade. Ett land vars rykte spillde över på mig, som när jag i Sydafrika -97 tackades för v ad vårt stöd betytt i kampen mot apartheid, eller -98,-99 i Chile när jag möttes av respekt för stödet i kampen mot militärdiktaturen och skyddet av människor som flytt från den. Jag frågar jag mig, vilket land är vi nu?" 

Och då får jag äntligen mitt heurekamoment! Läs igen! 

Deras sorg handlar ju inte om flyktingarna, det är ju istället ett skriande desperat rop på hjälp från en man som håller på att losa sin egen livslånga goda-samariten-identitet!
Det är det som vreden och sorgen hos ernmannarna handlar om, dom ser anseendet som spillt över på dem i alla stora internationella sammanhang dunsta som en kanin i trollkarlens hatt. 

Dessa individer har själva fått växa, glänsa och blomstra, dom trånar efter att bli sedda och uppmärksammade av den internationella "tacksamhets- och respektsvurmen" mot vår världsberömda stormakt. 

Det ser ut som det är av rent privata och  själviska skäl, som ernmannarna nu gråter högt. De rasar i grämelse över det egna tappade fotfästet och den globalt förlorade bilden av sig själva. 

Så läser jag ytterligare en gråtmild kritisk text om gårdagens beslut, och det ger min teori vatten på kvarnen.

Skribenten har träffat jättemånga runt om i världen;

-"ALLA sa saker till oss, på exakt samma tema: TACK SVERIGE! ´Tack för att ni tar emot så många flyktingar. Tack för att ni står upp för humanitet. Tack för att ni utgår från humanitet när ni fattar beslut. Tack för att Sverige håller Dag Hammarskjölds, Wallenbergs och Folke Bernadottes fanor högt. Vi tänker att om ni, ett litet land men med stort hjärta, kan fatta beslut på humanitära grunder, då behöver inte resten av världen ge upp´.

Detta hörde vi i vartenda sammanhang under vår resa.Och inte bara under den resan. Vi får höra det var vi än kommer.Men vad skall vi svara? Är vi säkra på att vi fortfarande är så modiga i Sverige? Är vi en ´humanitär stormakt´som någon sa?" 

Hmmmmmm. Alla dess ernmannar har ingen realistisk relation till de hundratals miljarder svenska skattekronor Sverige lägger på asylmottagandet, men bara en miljard till UNHCRs flyktinghjälp på plats för världens alla allra svagaste. 

Dom blundar också hårt för allvaret i den kvinnodiskriminerade svenska asylmottagningen där 70 % är män i krigsålder. 

Det tycks inte heller beröra dem att de flesta som kommer hit inte har flyktingstatsus. och passerar en massa fredliga länder för att komma just hit. Tyvärr inte för att vi är mest humanitära - utan mest lättlurade och slapphänta med andra skattebetalande människors pengar.

Det kom  81 000 asylsökande 2014 och mer än 160 000 under 2015. Detta är för lite enligt ernmannarna som tror att just asylpengar trillar aldrig sinande från himlen. 

Det räcker inte för ernmannar som måste få känna sig besjälade av altruismen - det är deras syre. Dom som vill lysa som galaxernas mest bländande stjärna, när de på globala möten träffar viktiga människor som dyrkar dom med ohöljd beundran för att dom är det svenska världssamvetet. 

Dom måste vakna och svälja hårt och komma över detta. 

När jag reste runt världen var jag mallig över ABBA, Björn Borg, Volvo och Ingmar Stenmark, men epoker tar ofelbart slut och nya kommer. 

Bakåtsträvan är hopplös.