Stå upp - tag dina fötter och gå.

Det bästa jag läst på denna dag var en kristen kvinna som kom åkande på spark till sin gamla kyrka för söndagsmässan. Det var som vanligt stämningsfullt och vackert både ute och inne, det är verkligen något visst med att träda in i kyrkorummet. Jag blir alltid själv fylld av högtidligheten, stillheten och ron, axlarna åker ner och jag kan andas lugnt. Nuförtiden vågar jag inte utsätta mig för predikningar, utan söker mig till kyrkan vid andra tillfällen. 

Men berättaren, som vi kan kalla för Eva, tordes, trots att Eva hör till oss som tror på att hjälpa alla människor hemma hos sig, med allt de behöver för ett människovärdigt liv. Så när propagandaprästen gick igång om att riva gränser och öppna våra hem för flyktingarna i vårt land. (- för att de ska ta sig hit och inte ha en chans att skapa sig ett liv i ett överutnyttjat socialt experiment som brakat åt helvete-), då ställde sig Eva upp, avbröt prästen, och sa med klar stämma att hon önskade få höra en adventspredikan, inte ett politiskt brandtal. 

Woops.

Men det blev faktiskt inte helt tyst i salen. Ty det gnisslade och gned väldeligt om alla svenskarna i den fullsatta kyrkan, de som skruvade sig så våldsamt mot varandra på grund av den tråkiga stämningen som infann sig.  Mitt inför julen, och allt.....

Prästen menade på att han inte alls förstod, han var väl inte politisk.... (-hur ska en programmerad veta att han är programmerad-), men Eva stod strongt på sig. - Om du vill dryfta politik, så kan du och jag göra det en annan gång, men nu har vi kommit hit för att lyssna på Guds ord. Punkt. 

Mitt uppmaning; om ni inte är lika modiga som Eva - möter ni en vänsterpräst med politiskt budskap i våra kyrkor, res er från kyrkobänken och gå. Mitt i predikan om det behövs.