Tänkte berätta om en mycket kär person.

Hon är nyss fyllda 91 år och har efter ett fall och flera operationer måst lämna sitt älskade hem och "hamnat på äldreboendet". Denna min nära, var ovanligt lycklig att tillsammans med familjen, kunna välja ett av Sveriges bästa privata boenden. Hemmet "vänder sig till den som vill ha det lilla extra. Utöver det som ingår i ett vanligt vård- och omsorgsboende kan man här köpa tilläggstjänster. Det finns ingenting vi inte kan hjälpa..".

Min nära är en stoisk dam, absolut ingen gnällfia, så när hon ringde fyra gånger på tio minuter och bad om hjälp att smuggla in Ipren mot ett svullet ben, då förstod vi att nåt var mycket galet.

Svullnaden i knät råkade komma under de långa sommarveckorna när ordinarie personal var på semester, så den vikarierande "läkaren" kom in, sneglade mer på Svensk Damtidning som låg på sängen än på knät, sa att det inte var nåt överhängande och lämnade rummet. 

Eftersom smärtan var ihållande bad B, som normalt är mycket sparsam med mediciner, personalen om två smärtstillande tabletter. Svaret blev att "man inte ska ta tabletter i onödan" för "man kan bli beroende". 

På natten blev smärtan så outhärdlig, så  B kämpade sig upp i rullstolen, rullade till sin vinterkappa i garderoben, där hon tack och lov hittade två bortglömda alvedon i ena fickan. 

Efter familjens allvarliga samtal med den vikarierande "läkaren" lovades att remiss till ortoped omedelbart skulle skickas. Det var allt hon kunde göra. 

Nu har - alldeles, alldeles för långt om länge - den riktiga läkaren kommit tillbaka, och min kära B är på stört skickad till akuten där man konstaterade att hon haft två blodproppar i benet, så nu stannar hon där. I förhoppningen att nån ska bry sig.

Det är skillnad på folk och folk.