Har ni nån gång fått panik över en fläck på vita soffan

och kastat er över den med salt, kemikalier och galen frustration? Och allt man gör är att förvärra - fläcken blir bara större och större, till slut gnuggar man hål och måste konststoppa eller slänga hela soffan? Så ungefär går det för Filip Hammar när han ska "förklara", men hans ynkliga "behov av renhet" efter hatutbrottet urskuldar honom inte. Han bara befäster bara sin plats underst i dyn. Shit vad han måste vara full av avund, missunsamhet och hat - arma stackare.

MSN: -"Fan vad man hoppas att allt går åt helvete för prinsessan Sofias vidriga överklass-charity", skrev han.
Och kritiken lät inte vänta på sig. 
Men i måndags förklarade Filip Hammar i ett långt utlägg vad det egentligen var han menade. 

Här är hans förklaring i sin helhet:
"När Carl Philip breakade för sin familj att han var kär i Sofia blev hennes förflutna ett samtalsämne. Hon hade varit med i "Paradise hotel" och poserat med en bikini med en boaorm i tidningen Slitz och för mig och alla andra normala människor är det här ingenting att dömas för. Men i ett konservativt kungahus hickade man naturligtvis till av det och det stod snabbt klart att en annan sida av Sofia måste lyftas fram.
Jag menar inte att Sofia saknar egen vilja. Jag tror att hon själv har varit en aktiv del av tvättningen av sitt varumärke. En grej som är obehaglig med kungahuset är behovet av renhet. Man får inte skava, man får inte vara besvärlig, och man ska naturligtvis inte ha varit med i en dokusåpa.
Och för att eliminera alla skavanker startas en charity, det mest oantastliga som finns. Jag tror heller inte att det är någon slump att den officiellt dras i gång direkt efter att de har blivit ett par. Hon var säkert intresserad av det här innan, men man ska inte blunda för att en charity är det perfekta tvättmedlet.
Det är självklart att det för det mesta är bra med en charitys. Men charity som cynisk strategi för att vinna folkets kärlek är en kosmetisk godhet som provocerar mig.
Det är förvånande att ingen annan har adresserat det här problemet. Alla köper det med hull och hår alla goda saker som hovets representanter sysslar med, men ingen vågar teoretisera kring varför de gör de här goda sakerna.
Istället imponeras folk, trots att inga människor i Sverige behöver anstränga sig mindre än kungligheterna, samtidigt som hundratusentals svenskar gör storverk i det tysta utan att få den minsta uppmärksamhet."