I jakt på en festblåsa.

Stod i ett av de många små båsen bakom draperiet i provrumskorridoren, tänkte egna tankar, hängde upp mina tre möjliga kalasobjekt, la huvet på sned och rättade till kalufsen inför den majestätiska spegeln.

 Då hör jag någon i hytten bredvid som funderar högt: HUR KOMMER MAN I DEN HÄR???? Jag fnissar till och känner igen situationen när man inte vet vad som är upp och ner, fram eller bak, inte hittar ingången, och fastnar med ett tygstycke över huvudet och ner till bysten. Man ser ingenting, får knappt luft och sitter till slut ordentligt fast med armarna uppåt eller neråt, eller en åt varje håll. 

Det pustas och fäktas mot de tunna väggarna där bredvid. Och rätt vad det är vrålar grannen nasalt och halvkvävt: "HJÄÄÄLP!!"  Är det på allvar tänker jag, som aldrig i den situationen kvinnan befann sig skulle ha larmat omvärlden. Snarare envetet, paniskt och svettande lirkat mig ur situationen själv för att slippa biträdets min och att bli personalens veckoslutsstory och gapflabb. Lite värdighet om jag får be. Men nädå:

- "HJÄLPDAMEN - KOMMMMMM!!" HJÄÄÄÄLP!  HJÄÄÄÄLP, HJÄÄÄÄLLPP. HJÄÄÄÄLP MIIIIG!! Högre och högre.Jag kikar -själv halvklädd -  ut i draperiets springa, och ser en högklackad anställd  komma till undsättning: -"Det där är inte det vanliga vi brukar höra härifrån", utbrister hon och hjälper med stort besvär kvinnan till rätta i de komplicerade omlott- och axelbands- tygbitarna. 

Och jag skulle gett nästan vad som helst för att ha fått se i vad och hur hon satt fast. Men för sent - jag missade chansen. Min situation- awareness har försämrats sen jag slutade flyga. 

Måste skärpa till mig.