Nu har jag farit runt på stan.

Och under tiden har jag grubblat på Fredrik Reinfeldt. Jag har stängt av bilradion och mobilen för att få vara ifred med mina tankar. På tippen slank jag in på ett sidospår när jag såg tippvakterna med kängor, solglasögon, rasslande feta nyckelknippen och walkie-talkies, på bröstet stod VÄKTARE med stora svarta bokstäver mot neongult. Dessa män trampade omkring, och dirigerade folket med sina välfyllda Statoil-släp i de sjufiliga passagerna fram till sopkärlen. En kvinna åkte på en riktig omgång eftersom hon i den sömniga evighetskön drömt sig bort på facebook och missat att rulla fram två meter. Jag tänkte att nästa överallt finns dessa robotliknande övervakare som pekar med hela handen nuförtiden. Men kanske de behövs? Över ett folk som snart inte kan ta hand om sig själv IRL. 

Men nu var det Fredrik Reinfeldt. Jag tänkte mig plötsligt att han lider, och är helt och hållet skakad, fullkomligt tillintetgjord och oförstående över att han blev utslängd och ratad.  Han ville ju så väl, visste så bäst, inte ta i med tång, vi-och-dom, öppna hjärtan, var gick det åt faderitten. 

Jag tänker att han i många år haft en så tjock och go mys-olle på sig av lismande ja-sägare, som bara hyllat allt som har kommit över de Reinfeldtska läpparna. Och som inte givit nåt utrymme åt de som vågat tycka olika. 

De underdåniga Reinfeldtsföljarna har dock snabbt bytt steg, och nu över en natt förvandlats till belackare. 

Jag skulle också gömma mig.