En kväll på Drottningholmsoperan.

Åh så roligt jag har haft - detta är sann verklighetsflykt när det är som bäst! Jag snofsade upp mig ordentligt, luktade gott om hela kroppen, och drog iväg till det sensommarfagra Drottningholms Slottsteater. Biljetten hade jag köpt för länge sen, när hela mitt liv bit efter bit, sen den 30 december förra året, gått i kras. Tänkte nån gång klokt nog, att det skulle vara gott att ha nåt framför sig, nåt som en underbar motvikt till de livskriser som tornat upp sig lika intensivt som hatartiklarna om SD i valveckan. 

Fullt av finklädda operavänner närmade sig den magnifika byggnaden, musikerna satt i diket och stämde sina instrument, de sjuttonhundratalsklädda vakterna var överhysteriska - ingen fotografering inuti byggnaden, inga lösa föremål i salongen, gå inte där, stå här, sitt ner och var tyst - men så upplyftande att vara mitt bland alla förväntansfulla. Att få vara en del av nåt annat än min egen kamp för att normalisera vardagen, det var grymt välgörande. Föreställningen, Idomineo, re di Creta av Mozart, var sensationell, den trollband mig! 

I operans värld är det också stor dramatik, antingen går allt bra eller också dör man. Döden är ständigt närvarande, och alltid ett alternativ. Kroppsspråket är nog det som tilltalar mig mest, jag fascineras av tydligheten, och satt och önskade att mina medspelare i livet uttryckte sig lika solklart. Det skulle underlätta allt och undanröja många missförstånd. Det gestikuleras yvigt, det minspelas inlevelsefullt, det trillas klumpigt, det slåss, det gråtes, det värjes, det älskas, det hatas, det förtvivlas, det sörjes, det återuppstås, det fås panik och ångest, det skräms med gnistrande knivar och hotas med jätteyxor på italienska - och allting är Ödets fel. Eller de stränga gudarnas. 

Dekoren är sagolik, de stora svarta molnen rasar ner på trägolvet, och likadant jättevågorna i stormarna. När gudarna talar så blixtrar och dundrar det, alltmedan violinisterna njutningsfullt knäpper på strängarna eller filar med tremolo och vibrato. Operasångare har smäktande näktergalar i struparna, håret på hela min kropp reser sig i ariorna och tårarna trillar nätt på kinderna. Och så är det så himmelskt vackert, kören klädda i milda pasteller - ljusgult, ljusturkos, ljuslila, ljusrosa - och så den dramatiska andra kvinnan, Elektra, i illande korallröd klänning och skor till sorgsvarta strumpor. Genialiskt. Inte minst hennes hädangång, när kören vecklade ut hennes puffiga kjol  i metervis av rött tyg som förvandlade hela scenen till Elektras blod, samtidigt som hon försvann i ett oanat håll  mitt i golvet. 

Som tur var ändrade sig gudarna i absolut sista sekund, så slutet blev lyckligt och de unga goda tu fick saligt nog varandra. Inte underligt att det blev stående ovationer, det existerar inga operahuliganer, men här stampades det med entusiastiska fötter, klappades unisont i takt och ropades flerfalt BRAVO!

 Inte minst åt dirigenten som onekligen, bredvid den störste Mozart,  var en av huvudpersonerna. 

Gonatt, nu ska jag drömma att livet är en opera, att det alltid finns ett manus att handla efter och att det slutar bra för alla.  Utom för Elektra, men den bitchen kan gott ha det.