Alldeles ensam

kom hon lyckligt springande och ivrigt nosande vid den hårt trafikerade vägen, helt obekymrad om vilka dödsfaror hon utsatte sig för. 

Men, jag som fick hjärtat i halsgropen, tvärbromsade på trottoaren, och rusade fram till den svarta labbeflickan. 

När hon fick syn på mig strålade hon av salighet, tog vilda  men tunga hoppsasteg rakt mot mig, och ville att vi skulle kasta oss och leka i snön. Jag lugnade henne, tittade på halsbandet, men nix inget telefonnummer, tittade mig vilset omkring - ingen i närheten. Ingen som ropade, ingen som letade - vad skulle jag nu göra?Du får följa med mig, sa jag och förde henne mot bilen. Då tittade hon på mig med en labbeblick som sa: Jaa, jag älskar dig mest på jorden, får jag följa med dig, är du min nya matte nu, har du nån mat hemma eller godis i fickorna???Två unghanar bakom stängslet i bagageutrymmet tittade storögt på vad matte släpade in i baksätet - en brud, jippi. Släpp fram oss!! Så kul skulle vi dock inte ha det.

Ringde polisen och frågade vad man gör, kom hit med henne, blev svaret. Så iväg med den kärvänliga nya kompisen till polisstationen, på med koppel, lite av Zätornas nyhandlade hundmat i en plastpåse, och ring på polisens dörrklocka. När polismannen kom och öppnade blev labbeflickan på nytt helt lycksalig. Hon tittade troskyldigt med sina varma bruna ögon, log liksom med hela ansiktet, och hela den trinda kroppen böljade sig; hej farbror polisen, jag älskar dig mest på jorden, får jag följa med dig, är du min nya husse nu, har du några kakor på kontoret???

-Här, jag tog med lite mat om det skulle dröja tills matte och husse kommer, sa jag. Polismannen tittade på labbeflickan ett ögonblick, vände sig sen mot mig och sa, tack, men jag tror att den här tjejen klarar sig utan mat i minst fjorton dagar.

Så kom det sig att den glada hunden hamnade i en bur utan bröd och vatten, när hon just lyckats hitta vägen till fullständig frihet.

Och jag känner mig så förfärligt skyldig.