Läste om svensk icke-barnuppfostran i the Guardian.
Sverige har länge varit känt över världen, som mest storsint när det gäller föräldrapenning, skattefinansierad barnomsorg och ett extremt barnvänligt samhälle. Men en ny bok, skriven av författaren och psykologen David Eberhard, hävdar motsatsen, att fokusera så stort och enbart på barnen gör samhället med skada än gott. Eberhard menar att svenska föräldrar blivit rädda för att säga ifrån till sina barn, vilket gjort barnen till chefer i familjen, och att föräldrar och barns relationer tar skada av detta.
.jpg)
Barnen bestämmer vilka TV-program familjen ska titta på, vad man ska ha till middag,vart man ska åka på semester. Man reser inte dit mamma och pappa vill längre - utan till en plats "där barnen kan ha roligt".
Genom att samhället kollektivt tar hand om barnen från vaggan till studenten,och alla föräldrar måste arbeta, har vi skapat en skuldfälla. Skulden gör att föräldrar överkompenserar sina barn.
En tydlig ökning av barn som "mår psykiskt dåligt", barnfetma, och självskadebeteende är baksidan. Barn har blivit som fragila porslinsdockor som ska beskyddas från allt som blivit farligare och farligare i samhället.
Det finns en underbar fundamental respekt för barn i Sverige, ett konsensus att alla barn har rättigheter och måste bli lyssnade på, men för många val är inte bra. Barn behöver föräldrar som vågar vara föräldrar.
Den här paniska rädslan av att våga stå upp för sig själv,säga ifrån, ställa krav och informera om skyldigheter, genomsyrar hela samhället Sverige och kommer att bli vår förintelse.
En gyllene medelväg är alltid bra att ta. Man ska alltid vara mer förälder än kompis till sina barn...men man får inte bli en tyrann. Det är inte lätt.
SvaraRaderaEn av min dotters kompisar (10 år) har ett eget kylskåp i sitt lekrum. Det är fyllt med läsk, godis och chips. För min tös skryter hon alltid om allt hon har och får...men samma tös sitter i mitt kök och gråter över att hon är tjock (vilket hon är) och hon önskar att hon kunde gå ner i vikt. Det här anser jag, vara barnmisshandel!
Jag är inte heller en perfekt mamma men jag gör så gott jag kan. Jag gör inte om mina föräldrars misstag men jag gör garanterat egna.
Det var det värsta....! Låter som nåt ur en skräck-story, men kära barn! Vilken sits du sitter i som ser, men inte kan göra annat än finnas.
SvaraRaderaDina sista rader är ren och skär klokhet, de har jag själv levt efter sen jag blev mamma.
Jo, visst gör det! Jag trodde heller inte att det var sant när Hanna berättade. Skulle så gärna vilja hjälpa henne (det är sån jag är, ska alltid hjälpa till och ge råd)..men man får ju inte lägga sig i andras uppfostran. Hade det varit fysisk misshandel...blåmärken och sånt så hade man kunnat anmäla...men detta... Tycker så synd om henne.
SvaraRaderaPå tal om dåliga föräldrar. Jag sitter med ett glas vin i min hand just nu, och smuttar. Första glaset på ett och ett halvt år. Jag kanske inte har längtat direkt men att nu få inmundiga min älskade Stoneleigh känns rätt skönt. Amning är supermysigt och eftersom detta är mitt sista barn, jag är ju 38 år, så känns domningarna bak i nacken lite vemodiga men ack så underbara.
Hoppas du får en fin helg Carin :)
Been there, Tina. Minns känslan mycket väl, men det är ingenting mot när alla tre och speciellt den yngste som var sist, flyttade hemifrån. Saknar vår samvaro och närhet fortfarande varje dag.
SvaraRaderaPS Det är mycket lättare att ingripa när man inte har nåt slags relation, har gått på en mamma i en butik, och presenterat mig som representant för BRIS(!), och varnat för att mammas beteende är kriminellt...
Njut av kvällen, vinet och livet, kram C
Opps missade a:et på slutet CarinA :)
SvaraRaderaUsch, vågar inte ens tänka på när barna flyttar ut.Det knäcker nog även en alfahona som mig. Då blir det nog till att skaffa en hund,,,en stooor hund.
Kram :)
Eller två!!
SvaraRadera