Krockade med 15-årig mopedist i eftermiddags.
.jpg)
Kom körande och saktade precis in för att köra rakt fram i rondellen. Från ingenstans såg jag nånting i vit hjälm flasha i högra vindrutan, sen hördes en jäkla smäll när mitt högra däck exploderade.Allt gick rekordsnabbt, jag hann bara tänka NÄÄÄÄÄÄ- VAFF...sen stannade bilen, tack och lov omedelbart, eftersom däcket var helt tömt. Bilarna bakom hann bromsa och väja, själv rusade jag ut ur bilen med en obeskrivlig skräck i magen, måtte han bara leva, måtte han bara leva och vara hel!!
Mopedisten var chockad precis som jag, vi stod och tittade lättat på varandra, utan att tänka en enda rationell tanke för en kort sekund. Han var mycket tunn och tonårsgänglig, hyn lite acnehärjad, tandställningen blänkte och lockarna under hjälmen var yra. Det gick inte upp för mig vad som hänt förrän han berättade, han hade kommit körande på trottoaren innanför min bil, skulle till vänster i rondellen men trodde han skulle hinna före mig, så han tog sats ner från trottoaren och gasade - och körde rakt in i min högra sida. Det var hans kraftiga moppestöd som slet upp hela mitt däck.
-Hur kunde jag bära mig så dumt åt?!? Jag hade lovat att inte speeda! Och jag har bara haft moppen en vecka....! Hur kunde jag vara så dum?!? Jag kramade honom, och sa vi löser det här. Jag rullade åt sidan, han gav mig namn, adress och telefonnummer, och när vi konstaterat att vi båda var hela, bil och moppe likaså, så sa han, ....jag åker väl hem då....
Jag förklarade att man kan bli lite illamående och få andra symtom av chocken, och sa att han inte borde vara ensam hemma. Men han, David, sa att allt var OK och åkte lite skakigt iväg. Jag satte mig en stund i bilen, behövde kräkas, kände tryck över bröstet, spänningar i huvud och nacke och var rätt pissförvirrad. Ringde Björn, gick sen ut för att börja byta däcket.
Då kom David tillbaka knarrande på sin vita hojj. -Jag har talat med pappa, han är förtvivlad - vi tar på oss allting, och jag vill bara hjälpa dig att byta däcket.
Och plötsligt var jag bara salig. En människa med svenska värderingar, man kan göra fel i livet, erkänner självklart, och tar på sig att ställa till rätta.
Efter de senaste tio - tjugo
årens kriminellas hånflinande förnekelser, bluffande och trixande i rätten för att glida undan som hala ålar, så blev detta en upplevelse som till slut bär mig på gyllene lätta vingar.
Skönt att allt gick väl med er båda. Så, den ärlige svensken finns där ute fortfarande då. Känns bra att veta.
SvaraRadera//Tina
Mitt hjärta är gosigt varmt, och blågult, Tina.
SvaraRaderaNu hade du turen på din sida Carina.Tänk om det varit en......,nja låter min tanke bli kvar i Skåne !
SvaraRaderaJa, turen, och lyckan, och allt på en gång, därav ett lyckligt hjärta ikväll.
SvaraRaderaI mammas Landskrona får man hålla sig inne i buskarna har jag hört. På gator, stigar, och vägar råder höghastighetsstreetracing, men inte med mopeder, utan bilar och körkortslösa förare. Förare, som alltid försvinner i nåt buskage när de slutligen jagat fatt varandra och crashat.
Ja ett av de senaste, som man upplystes om i lokalpressen var av sällan skådat slag..
RaderaJakten mellan "nyberikarna" i ett par bilar gick genom parker,grönområden och slutligen över ett "bedestucke" innan det tog slut i en grop ! Därpå lämnade man bilen åt sitt öde och lär ha fortsatt till fots.Som vanligt hade inte polisen något spår att gå efter !
En av mina nära anhöriga krockade också med en mopedist som dock inte ville erkänna sitt fel. Räddades dock av en medtrafikant som väntat på grönt och som stegade fram, räckte över sitt visitkort och meddelade att han sett att mopedisten kört mot rött och var beredd att vittna om det. Det tog åklagaren nio månader att komma fram till det eftersom ynglingen, som var både svensk och saknade förarbevis, skrev under strafföreläggandet.
SvaraRaderaDet kanske är dags att, som många ryssar, skaffa en sådan här?: http://dashcamtalk.com/dash-cam-buying-guide/
Förmodligen framtiden, Argus!
SvaraRaderaTur att det gick så väl och att det blev en positiv erfarenhet för er båda, för han lär nog köra mer försiktigt i framtiden och du fick se att hederlighet och ansvar inte helt dött ut.
SvaraRaderaJa, du Anna, precis så. Kände mig kymig hela kvällen igår, men den mest överväldigande känslan var ändå en gudomlig lycka. Och förhoppningen att smällen lärt den unge ljuvlige David, så han får leva riktigt länge!
SvaraRadera