Allvarligt!

Så säger mitt bonusbarn-barn, TUva 5 år, när hon blir uppriven över något. Lägger huvet på sned och himlar med ögonen. Det är en bra gest, som får de flesta att tänka till.

Sist Tuva var ute på ön hade hon med sig en liten kasse med bakningsattiraljer, det var smä rosa pynthjärtan, strössel i regnbågens alla färger, och en burk med silverkulor. Vi bestämde oss för att baka mina knäckiga enkla småbröd, så vi blandade smör, mjöl, socker, sirap, vaniljsocker, rivet apelsinskal samt lite bikarbonat, och rullade sen ut degen i fingertjocka längder på plåten. Inte brukar jag pynta dem, men nu var det fritt fram, både att smaka på degen och att skapa precis som man ville. Vi pokulerade om ditten och datten under tiden, och efter ett tag sa Tuva, att om man äter för mycket deg kan man få ont i magen. Absolut, höll jag med, man måste vara försiktig. Då blev det tyst en kort stund tills Tuva stilla konstaterade:

- Faktiskt har jag det nu.