Lawen Mohtadi behöver skaffa sig ett liv.

Jonas Gardell skämtade om kvinnor som av män tvingats leva sina liv instängda i svarta tält. Det gav upphov till en hel del igenkännande skratt, en del lyfta ögonbryn eftersom Gardell tillhör PK, och så klart - massiv kritik från vårt lands nya patetiska kränkthetsmästare.

Hur som helst; Gardellskämtet var ett tag sen, men för Lawen Mohtadi är varje dag en ny dag fylld med möjligheter att känna efter. Att söka, leta, och hitta något att påstå sig utpekad av. Och som bekräftar hennes raison d'être, att vara det levande beviset för att hen och valda delar av befolkningen inte är lika mycket värda som andra. För detta är hen van att prisas, jublas och applåderas från vänster.
Men allting har en gräns. 

Gränsen går vid när det kränkta Egot har vuxit sig så grandiost och stort att hen tror sig äga rätten att tala om för andra vad de ska tänka, säga och - tycka är roligt. 

Jag förbehåller mig rätten att skratta åt precis vad jag vill, utan att fråga om just denna Lawen Mohtadi tycker att det roliga saknar "finess".