Inatt har jag varit på bröllop hela natten.

Mitt i kyrkan drabbades jag av fullkomlig hjärnsläpp, mitt tal till brudparet var hel borta, väck, jag kom inte ihåg nåt, inte ett ord, allt var blankt.

 Men vänta, ingen fara, jag har ju fusklappen.... Var var fusklappen?! Paniken slet helt tag i mig medan brudparet stod och svarade ja, jag såg mig själv fara som en furie i kyrkan, kröp på golvet, letade under bänkarna så hatten och det hiskeliga laxskära sidenfodralet flög på sniskan. Folk stirrade på mina manövrar med blandade känslor av ömkligt medlidande och skarp irritation. Prästen bad mig sammanbitet att sätta mig ner och inte störa ceremonin.  Men fattade han inte - jag måste ju ha mitt tal!! Brudparet stod hand i hand och huvuden på sned och sa "stackars mamma", och såg fruktansvärt ledsna ut. Plötsligt kom jag på - en bok! Jag hade lagt talet i en bok, för att bevara det väl och veta var jag hade det, så jag rusade till stället med alla psalmböckerna, snubblade och råkade välta ut alla på golvet, medan jag ivrigt bläddrade igenom dem- men inget tal. Kanske i bröllopsgästernas!! Jag slet psalmböckerna ur händerna på dem, en efter en, och prästen harklade sig igen, prinsessan Madeleine stönade, men Chris kom och sa snällt att det löser sig, du kan få min mammas tal.Sen vaknade jag. 

Jäkla tur,  hur skulle det set ut, Chris mammas tal!  Att gifta bort ett barn har konsekvenser, speciellt om natten. 

Bara dagar kvar nu!