Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Carina-Fina
- Jag heter Carina och är antingen på så det ryker om det, eller komplett av. Gör ofta flera saker på en gång, mest för att testa simultankapaciteten. Jag är passionerat intresserad av samhället och omvärlden, och startade en blogg för att jag har medfödd skrivklåda. Har gått ner för mellanlandning efter ett härligt yrkesliv som stolt och mallig purser på SAS. Jag bor strax norr om Stockholm, född glad, och har med åren otroligt nog blivit klok. Nyfiken är jag på allt, mest på fortsättningen. Skrattar ofta och gärna.
Ja just det. Same, same..
SvaraRaderaJag börjar bli så trött, så trött. I Själ och hjärta.
Jag börjar känna som denne vars blogg jag följt länge.
http://allraunderdanigast.blogspot.se/2013/06/vid-avgrundens-rand.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed:+AllraUnderdnigast+%28Allra+Underd%C3%A5nigast%29
En tröst i mörkret är dock din blogg. Det första jag gör på morgonen när jag loggar in i datorn är att läsa vad nytt på din blogg. För en stund känner jag en kämpaglöd som man får av ditt brinnande engagemang. Du är rätt i tiden. Ett ljus värt att följa. Sen läser jag de andra bloggarna och min själ blir tung igen. Det är som en berg o dalbana. Upp och ner, upp och ner.
För egen del lever jag väl en 15-20 år till om jag får ha hälsan. Kanske slipper jag drabbas av det glödande ursinne de unga Islamisterna har mot oss svenskar och alla andra i världen utanför Islams strikta Sharialagar. Islam i Sverige kommer att segra så som Islam kommer att segra i Europa och i världen. Den förtärande gudstro de troende muslimerna har till sin Gud kommer att övervinna oss alla.
Jag flydde från en av Stockholms finaste förorter, (Vällingby), då man började skjuta med automatvapen mitt i centrum mitt på dagen. Mitt bland det shoppande och flanerande folket. Före det hände mord, överfall, rån , våldtäckter i denna vackra förort.
Jag flydde till ett litet hemman mitt i den norrländska skogen. Många mil från närmaste stad. Trodde jag var säker. Inte. Efter en tid förstod jag att jag hamnat ur askan i elden. I den närmaste staden har nu under en tvåårsperiod flera mord skett. Det är brutala misshandelsfall, rån, inbrott mest varje dag. Omfattande droghandel. De som fångas och döms är alla afrikaner. Och fler av dom kommer till staden. Politikerna här annonserar om att ta emot hundratals. Varför kan vi inte bli av med dessa egenmäktiga (kriminella mot sitt eget folk), politiker?
Men jag är inte i staden så ofta. Jag vandrar i min lilla skog och andas den friska doft där finns. Jag hugger min ved. Jag fiskar i älven och i de många sjöarna här. Jag dricker mitt vatten från källan i skogen. Det klaraste godaste vatten man kan tänka sig. Jag borde vara lycklig i mitt hemman. Men det är jag icke. Jag känner ansvar för mitt folk. För barnen, för kommande generationer. Ett ansvar som tynger. Jag vill göra något. Men vad? Jag är inte ung längre. Då och då skriver jag i bloggars kommentarsfält och försöker bidra med råd och ideer vad man kan göra för att mota och stoppa den galna fienden, men jag får inte någon respons. Sorgligt nog är flertalet kommentatorer helt inne i sitt eget ego och för fram sin egen frustrering och vill inte lyssna. Dom "skriver av sig". När jag föreslår att vi måste ut på gatorna och visa vårt missnöje får jag till svar: "Vi vågar inte. Vi har barn och jobb. Kulturmarxisternas vilda ungdomshopar kommer att fotografera oss. Ta reda på var vi bor. De kommer att anmäla oss till våra arbetsgivare som kommer att avskeda oss. Vi måste försörja våra familjer. Vi vill inte bli utslängda på gatan. Bli socialbidragstagare. Vi vill inte..".
Olle mitt i skogen långt norrut..
Mitt hjärta brister för dina rader, Olle! Ett så innerligt, talande brev om vår helt nya helt groteska livssituation, och då undrar jag helt enkelt - om jag förstår precis, om jag fattar exakt, om jag upplever just det som över du upplever av panik, ångest, sorg, svek, förräderi, rädsla och missmod - hur kommer det då att landets ledare ser ut som fågelholkar?
RaderaJag är så tacksam för att få vara ett litet ljus ditt liv, än finns en strimma av hopp!