Om faran att leva på en ö.

Björn och jag och hundarna har ännu så länge haft tre veckor härute med vårliga göromål, Björn har alltid miljoner sysslor, det ska lagas, och skruvas, och borras och sjösättas i aldrig sinande projekt. Jag däremot släpper kortsiktigt fram bohemen i mig,  sen går jag omkring, myser och dräller, tittar på alla de många fönsterna som måste skina när första gästerna kommer, men säger mig att om jag tvättar dem i dag , så måste jag göra om det när gästerna kommer..... Så jag glider långsamt ner på trappen med en bok och hundarna lyckligt inborrade i min filt. Ibland avbryts jag av Björn som behöver dubbel styrkekraft till ett eller annat, i förra veckan till att bära bort det gamla ålarökeriet, till förmån för det egenhändigt byggda sprillans nya. 

Det gamla som skulle lyftas bort stod i min axelhöjd, jag fattade övermodigt tag, trodde jag var Tamara Press, men på vägen ner mot marken kände jag plötsligt att jag inte pallade, - JAG ORKAR INTE! ropade jag samtidigt som jag släppte hela alltet mitt på min egen hjässa, med järnstången för ålupphängningen som extra infernalisk ondska. Hjärnskakning och avvaktande helikopter som jag till slut bestämde mig för att skippa.

Nästa  dag satte jag mig i solen igen efter lunchen, hade mina nya glasögon i sitt fodral och boken bredvid.Slumrade gott en stund, och vaknade, skulle ta fram glasögonen och boken - borta!! Zäta hade stolt gått och burit dem, förmodligen hade Zudden blivit avundsjuk, så slagsmålet som följde om glasögonen på en annan del av ön lämnade bara sönderbitna glas och spretande bågar. In till stan, nya inhandlades för 13.700 kronor! Är de riktigt kloka?!?!!! Så puss och kram och tack till If, jag slapp till och med betala garantin, bara två laxar själv. Så nu längtar jag till avprovning och hämtning.

I förrgår natt trampade jag fel på trappen utanför sovrummet, och det skyller jag de tio år gamla reservglasögon jag kör med nu´. Foten trampade rakt ut i tomma intet, kroppen följde våldsamt efter, med en inledande dubbel salkov landade jag som en vinterängel mitt på gräsmattan, 1 1/2 meter nedanför översta trappsteget. När nacken studsade mot marken flög dessa gamla glasögon iväg som en projektil. Det var därför det låg en naken omtumlad kvinna  i månskenet, krålande och trevande efter de förrädiska glasen medan alfågeln ropade förskräckt. Mycket tacksam att ingen stod bakom gardinen och fnittrade läppen av sig bakom en gardin.