Redan i januari 2003 gick det åt helvete på Rosengård. Då drabbade bl.a några elever på en skola i Rosengård samman med byggjobbare som renoverade skolan. Stenar och flaskor kastades. Bygget stoppades tillfälligt, och kunde återupptas först när byggarna skyddats av höga staket.
Bakom hatet, föraktet, bränderna, stenkastningen döljer sig massor med svåra problem och utmaningar som är generella och av stor vikt för hela Sverige. Och som politiker och media blundat och blundar för.
Men Tove Lifvendahl, fd Senior Fellow på tankesmedjan Fores, tidigare kommunikationschef på Svenskt Näringsliv, och riktigt vass ordförande för MUF i början av 2000, flyttade till Rosengård några veckor då för tio år sen för att tränga djupare i orsaker och beteendemönster. Hon intervjuade boende och arbetande på Rosengård för att försöka hitta motvikter till massmediernas schablonbilder.
Många hon mötte i Rosengård berättade om utbrett svartjobbande och bidragsfuskande, om människor som får socialbidrag men har bilar i 200 000-kronorsklassen. Sådant brukar avfärdas som vandringssägner och rasistpropaganda, men Lifvendahl ser det med egna ögon. Hon får veta att man anses smart om man kan få bidrag och samtidigt jobba svart. Den som inte tar chansen anses snarast konstig.
Lifvendahl kommer inte oväntat fram till grundanalysen att den socialdemokratiskt uppbyggda strukturen är fundamentalt fel.
Så långt allt kristallklart.
Men sen kommer varningsskyar: ”Vi måste acceptera att människor vill bo i Sverige utan att känna sig svenska. Jag skulle aldrig komma på idén att sträva efter att känna mig rysk bara för att jag flyttade till Ryssland”
Vad betyder detta? Att "känna sig"? Det är väl ändå sekundärt och upp till var och en, hur man känner sig inuti, däremot hur man deltar och blir en del av helheten - det är livsväsentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar