Till ömsesidig glädje.

Vasaloppet är jättekul i omtrent 20 minuter när alla trettiotusen entusiaster ger sig iväg, och när kranskullan i sin fantastiskt vackra utstyrsel försöker ila ikapp segraren. Även om det är en norrman. Resten kan jag avvara, så jag tänkte för mig själv what a day for a vindsrensning.

Ärligt talat har jag hållit på hela veckan, och tömt mig från minnes-sänken, rensat, drömt mig way back, och sorterat i olika högar. Nuförtiden blir det i laglydiga "metall" "textilier""brännbart" "wellpapp" osv, för sen bar det iväg till svenska folkets söndagsnöje nummer ett, tippen, eller miljöstationen/ återvinningscentralen som det heter idag, enligt tesen att allt blir underbart bara man byter namn på det.

Långa bilköer vindlade sig fram. Gamla, unga, tanter, herrar, ungdomar och barn yrade runt bärande på trasiga leksaksbilar, rostiga skruvar, cykelpumpar, moraknivar, basfioler och gamla yllefiltar. Själv hade jag mina kollossalstora färdigsorterade svarta plastpåsar, som jag med mycke möda och stort besvär vinglade fram med till kanten av containern. Där finns en upphöjning just vid avfallscontainern, som bl.a är tänkt att försvåra livet för personer under 1.65. Jag hade med ett stönande kraftryck lyckats få upp påsen i maghöjd, och pressade som ett djur för att orka lyfta till axelhöjd för att kunna tippa skräpet över kanten. Där och då förstod jag vidden av det där att gå ända in i kaklet, jag bet ihop så tänderna gnisslade, svetten lackade under den yviga frisyren och jag var så, så nära att bara ge upp och släppa allt på marken. Men i min vänstra ögonvrå skymtade jag just då nåt vidunderligt - en muskulös högerarm i en mellanblå täckjacka som bara sådär lätt puffade till botten på min trilskande säck, och vips låg allt i behållaren 

- "WOW - med en hand!" Sa jag och blinkade med högerögat. Och han log brett under toppluvan.

That´s the way I like it.