Självupptagna lattesörplarmammorna lider av svårartad eremofobi.

Barnförbudet och dess modige krögare, på Café Nelly på Kungsholmen här i Stockholm, har varit på allas våra nyhetsläppar ett par dar nu.

Amning, bajsblöjor, skrik, gråt, skitiga stövlar, spring och kaos, hopp, klätter, barnvagnar och trängsel är inte min tekopp.

Tvärtom, jag kan inte ens få in i huvudet vad dom gör där, lattemammorna och deras accessoirer. För ingen inbillar väl sig att det är för bäbisarnas och barnens skull som mammorna har ockuperat en lokal för en kaffemugg. Det är mammorna som inte kan vara utan varandra och livet därute.
När mina barn var små umgicks vi hemma eller utomhus, där man kunde anpassa sig till barnen, där de fritt kunde få vara bara barn. Jag var också jättegärna ensam med dem, för att få vara tillsammans, leka, lära och följa utvecklingen som gick med blixtens hastighet från dag till dag.
Möjligen vet inte cafémammorna vad man gör med barn en hel dag, när man talat färdigt i mobilen och loggat ut från laptopen. De har ju själva vuxit upp med det enorma fokuset på egot och institutioner för barnavstjälpning 10 timmar om dan.

Självklart hände det att barnen fick hänga med ut och äta, fast på nåt underligt sätt fanns det regler som alla levde efter, det var aldrig några problem. Och aldrig 10 - 15 barnvagnar per tillfälle.

Dom korrekta och förmätna plakathållarna har dock samma hållning vad det än gäller, nämligen "Barn har samma rätt som andra att vara på fik. " I det gänget talas det alltid rättigheter. Skyldigheter är nåt som praktiskt nog aldrig existerar.