Marita Lundgren, Piteå - modet och civilkuraget.

Inatt låg jag och klurade på de här duktiga människorna, som likt superman kommer flaxande med sin ilsket tomatröda cape, ständigt beredda att nita de som säger "nysvensk", "kinapuff", och andra farliga bestar.

Jag manar fram bilden och föreställer mig att Marita Lundgren har varit på fackeltågföreningens lokalmöte, och sen raskt promenerar hem i den norrländska vinternatten. Plötsligt hör hon en kvinnas pinoskri som går rakt genom kroppens märg och ben. Marita Lundgren stannar andlöst och tvärt, och hör flera män flåsa, stöna, hetsa, garva rått, och sen några kraftiga dunsar mot marken.

Naturligtvis vill den goda samhällsmedborgaren Marita Lundgren rusa dit, ge sig på männen, få dem att obönhörligen sluta, rädda det blodigt sönderslagna flickebarnet, lämna de svinaktiga våldtäktsmännen till polisen, och se till att de vederbörligen märks, stämplas och mycket kännbart bestraffas.

Men. 

Det är inte alltid så lätt.

Inte alls så lätt som att hjältemodigt och beundransvärt sätta dit en busschaufför, som bara vill sköta sitt arbete enligt arbetsbeskrivningen.
Det måste finnas gränser för en kvinnas civilkurage. 

Och dessutom hade hon bråttom hem, och ett jobb att sköta dan efter.

piteå tidning