Tornedalingen och jag.

I min personlighet ligger spontaniteten, eller impulsiviteten som en del skulle föredra, evigt latent. Lika lugn och eftertänksam som jag är när jag sitter här och skriver, lika fullkomligt hialöst happy-go-lucky, och steget före tanken kan jag vara.

Min kompis Tornedalingen är min motsats i allt. Lilla blonda, blåögda norrländskan har inte nånsin gått ut utanför dörren utan dubbel uppsättning av det mesta, inklusive paraply, halsduk, vantar, extra skor, regnkappa, hängslen och livrem. Talar gör hon bara när hon har nåt viktigt att säga.Det mesta tar därför extremt lång tid för henne, minns när vi var var i tjugoårsåldern, då hade jag mejkat mig, blåst håret, klätt mig och satt på musik medan hon målat en enda nagel.Nu bor hon ju däruppe med renarna i trädgården och älven porlande, så varför skulle hon skynd sig?
Efter sin cancer har hon dessvärre liemannen som ständigt sällskap, och till Stockholm kommer hon oftast nu bara för att kontrollera och röntga. Trots den mycket allvarliga orsaken till besöket, så måste vi ju ses, och jag har lärt mig av hennes förmåga att för stunden lägga eländet åt sidan.

I år hade Tornedalingen föreslagit att jag skulle hämta henne, vi skulle först gå till kyrkan för lunchmusik, sen på bästa veggokrogen i Stockholm, Ulriksdahls Slottsträdgård.Efter lunchkonserten satte vi oss i min lilla bil igen. Bilen var helt igenimmad, men jag satte varmluften på fullt ös och fick en liten springa till kikhål nertill på vindrutan, så jag  lutade mig dubbel framåt, och rullade sakta iväg, ivrigt berättande nåt som hänt sen sist.Tills Tornedalingen norrländskt sävligt avbröt mig: "Jag undrar om vi fortfarande är kvar i Sundbyberg?"

Jag stannade till, tittade först på henne, sen på rutorna som ingen människa kunde se igenom.

Och jag fattade.  

Ungefär samtidigt tittade vi på varandra och exploderade.  Bubblande av gapskratt, tårarna rinnande på kinderna, kippande efter luft ,utan möjlighet att få fram ett enda normalt ljud, satt vi bara där fastspända och tjöt. Bilen i skrattgung, och ingen av oss kunde sluta. När paroxysmen avmattades, så tittade vi på varandra igen, och började om från början.
Detta är förmodligen det som kallas för situationskomik. Men vaf, om man inte kan skratta åt sin egen dåraktighet, och de två olikheterna som ter sig så sällsynt orimliga, vad ska man då skratta åt.
Sikten är viktig i trafiken, och just därför bör vi, tvärtemot vad många tror, slå på ac´n på vintern. Då fungerar den som avfuktare när man kommer  in i bilen med blöta fuktiga kläder, och gör rutorna imfria mycket fortare.Allt detta har jag lärt mig idag.Det ska jag inte glömma.

soldatmamman  2010 expressen